konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 404 rätten för kungen att utfärda landssveksförordningen av den 15 december 1944. Emellertid hade den förordningen inte kungjorts alls, vilket ledde till oenighet iHøyesterett när det gällde bedömningen av gärningar sombegåtts efter utfärdandet men före kungörelsen.23 Majoriteten ansåg att detta inte innebar att förordningen var retroaktiv lagstiftning, eftersom 97 § grundlagen bara uttalade att lag inte fick ha verkan på förhållanden innan den stiftades men inte tillade kungörelsen någon betydelse i sammanhanget. Två skiljaktiga ledamöter ansåg däremot att det måste göras skillnad mellan å ena sidan fallet där den lagliga regeringen kungjort en föreskrift så gott det gick och å andra sidan fallet där föreskriften hållits hemlig. Eftersom landssveksförordningen hållits hemlig ansåg de båda skiljaktiga domarna att den inte borde tillämpas om den inte medförde en straffrättsligt mildare bedömning än den som gällde enligt äldre regler.24 En av de skiljaktiga domarna – høyesterettsdommer Alten – ansåg också att landssveksförordningens bestämmelse om att den som dömdes till förlust av medborgerligt förtroende förlorade bland annat rätten att äga och förvärva fast egendom, ett straff som var otillåtet enligt 104 § grundlagen. Enligt hans uppfattning föll därför bestämmelsen i den delen utanför kungens provisoriska lagstiftningsrätt.25 Förstevoterande kom inte in på den frågan eftersom han av andra anledningar ansåg att förlust av medborgerligt förtroende inte skulle ådömas. I den dom – se Rt. 1945 s. 109 – där Quisling dömdes till döden uppkom en fråga om vilka straff som kunde bli aktuella.26 Försvararen åberopade en bestämmelse i den militära strafflagen enligt vilken dödsstraff bara kunde användas i krigstid och inte efter krigets upphörande. Mot denna stod en provisorisk förordning av den 3 oktober 1941 enligt vilken den begränsningen inte skulle gälla. Quisling ifrågasatte inte kungens rätt att utfärda förordningen – den frågan hade avgjorts genom de tidigare rättsfallen – men han hävdade att den inte kunde tillämpas på gärningar begångna före dess utfärdande. Høyesterett behandlade frågan som en fråga om preskription och anförde det förhållandet att gärningsmannen hade en chans att slippa dödsstraff för det fall detta inte skulle hinna beslutas och verkställas före krigets upphörande inte innebar att gärningsmannen hade en lagligen skyddad rätt att slippa detta, för det fall preskriptionsbestämmelsen hunnit ändras innan 23 Det var också fråga om gärningar som begåtts före utfärdandet, och i de delar skulle den lindrigare av den gamla och den nya föreskriften gälla. 24 Se för liknande resonemangRt. 1945 s. 43 och även 1945 s. 61. 25 Rt. 1945 s. 26 på s. 33-34. 26 Se härtill Sandmo 2005 s. 340-342.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=