kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 403 rande statsorganet – skulle kunna meddela föreskrifter, bland annat om den framtida rättsuppgörelsen. Næss fann att den provisoriska regleringen om rättegången i landssveksmål och de skärpta straffbestämmelserna var grundlagsenliga och att folkrätten inte lade några synpunkter på vilka straff som den rättmätiga statsmakten föreskrev för sina medborgare eller på vilka förfaranderegler som skulle gälla när en ockupation hade upphört. Kungörelsen av föreskrifterna fick också, under de rådande omständigheterna, anses tillfyllest. Det var då inte heller fråga om retroaktiv lagstiftning.20 Majoriteten anslöt sig till Næss. Några var skiljaktiga i olika bevisfrågor och i påföljdsfrågan, men ingen var av annan uppfattning när det gällde grundlagsfrågorna. Castberg analyserade redan år 1947 förhållandet mellan ockupationsmaktens och den lagliga regeringens lagstiftningsmakt. Han menade att den rätt enligt art. 43 landkrigsreglementet som ockupationsmakten hade att, om det var absolut nödvändigt, ändra lagen, även innebar att den lagliga regeringen inte kunde utfärda bestämmelser som förbjöd medborgarna att följa de regler som ockupationsmakten hade haft rätt att meddela. Däremot hade den lagliga regeringen rätt att meddela bestämmelser som inte ändrade medborgarnas rättigheter och plikter under kriget men som reglerade formerna för rättsuppgörelsen efter kriget. Skärpta straff för landsförräderi och andra brott och särskilda rättegångsformer låg inom denna behörighet. Behörigheten förutsatte dock att konstitutionell nödrätt hade förelegat, något som domstolarna skulle överpröva i samband med tillämpning av en provisorisk föreskrift av nu nämnt slag.21 Den konstitutionella nödrätten i norsk version innebar inte att statens intressen överordnades alla andra hänsyn utan snarare att grundlagen tolkades så att den kunde skydda sig själv. Domstolen byggde på grundlagens grundprinciper: ”Man har ment å kunne gå ut fra at forfatningen selv stiller hensynet til Rikets eksistens og bevarelsen av den frie forfatning over hensynet til de spesielle form- og kompetanseforskrifter som det i den foreliggende situasjon var umulig å følge”.22 Det är här, enligt Castberg, inte fråga om tilllämpningen av naturrätt utan om tolkningen av den positiva rätten. Samma bedömning som i Rt. 1945 s. 13 gjordes i Rt. 1945 s. 26 beträffande 20 Se härtill ävenRt. 1945 s. 232 och 1947 s. 647. 21 Castberg 1947 I s. 185-189. 22 Frede Castberg, ”Den norske grunnlov og rettsoppgjøret” i Juristen1948 s. 113-122, citatet från s. 118. Retroaktiv lagstiftning eller direkt tillämplig folkrätt?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=