konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 402 Foss en uppsats om naturrättens historia.17 Det kan knappast ha varit en slump att den naturrättsliga argumentationen uppmärksammades just då. Den 14 maj 1945 öppnades Høyesterett åter efter ockupationens upphörande. Justitiarius Paal Berg framhöll i sitt tal betydelsen av att grundlagens yttrandefrihet, tortyrförbud, legalitetsprincip och förbud mot retroaktiv lagstiftning åter gällde.18 Redan i de första målen år 1945 fick Høyesterett anledning att pröva lagars grundlagsenlighet. I det första refererade rättsfallet –Rt. 1945 s. 13 – hade en man, Reidar Haaland, av underinstansen dömts till döden för bland annat landsförräderi. Han hade varit medlem i Nasjonal Samling (Quislings parti) och hirden samt varit verksam i statspolisen och Gestapo och på så sätt stöttat fienden. Dödsstraffet var föreskrivet i en provisorisk förordning av den 3 oktober 1941 och bekräftat i lag av den 6 juli 1945. Försvararen invände att en sådan föreskrift, liksom det speciella rättegångsförfarandet i landssveksmål enligt en förordning av den 16 februari 1945, inte rymdes inom de provisoriska förordningar om handel, tull, näringar och politi, som kungen kunde utfärda enligt 17 § grundlagen och som bara gällde om de inte stred mot grundlagen och av Stortinget stiftade lagar. Han invände vidare att föreskriften inte hade stöd i den så kallade Elverumsfullmakten, varigenom Stortinget fick anses ha överlåtit lagstiftningsmakt på kungen och hans exilregering, att den hade utfärdats i strid mot ockupationsmaktens lagstiftningsrätt och att föreskriften inte var kungjord på rätt sätt.19 Förstevoterande, høyestrettsdommer Næss, hänvisade till vad hans kollega Schjelderup hade uttalat i samband med att rättens sammmansättning skulle beslutas. Enligt Schjelderup var själva situationen som inträdde när Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940 tillräcklig grund för att Stortinget genom Elverumsfullmakten skulle kunna överlåta på kungen i statsrådet att vidta erforderliga åtgärder på Stortingets och regeringens vägnar och också för att kungen – som, utöver Høyesterett, då var det enda funge17 Kåre Foss, ”En linje i naturrettens historie. Foredrag i Forsikringsjuridisk Forening 11 desember 1942” i TfR1942 s. 457-473. 18 Berg 1945 s. 4-6. Se betr. honom Per E. Hem, Megleren. Paal Berg 1873-1968, Oslo 2012. 19 Se till denna diskussion utförligt Björne 2007 s. 507-515. De första fallen efter kriget Föreskrifter grundlagsenliga med stöd av konstitutionell nödrätt?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=