kapitel 5. lagprövning i kris och som rättsstatssymbol 401 föll inom ockupationsmaktens behörighet, eftersom den enligt folkrätten skulle respektera landets lagar omdet inte fanns absoluta hinder. Detta gjorde enligt parten att förstainstansen inte hade haft rätt sammansättning. Åklagaren åberopade en skrift från justitiedepartementet omatt domstolarna inte hade möjlighet att pröva förordningarnas giltighet, och förstevoterande – domaren Vasbotten – hänvisade också till Terbovens ovan nämnda brev, det som hade fått Høyesteretts egentliga domare att avgå. Domstolen förklarade enhälligt att den inte var behörig att pröva den folkrättsliga giltigheten hos ockupationsmaktens föreskrifter; ockupationsmakten hade rätt att inom vida ramar skönsmässigt avgöra vilket behov det fanns av föreskrifter. Förstevoterande hänvisade visserligen utförligt till internationell doktrin för att stödja sin mening, men han kan inte ha varit ovetande om att de egentliga domarna hade avgått just för att de var av den uppfattningen att Høyesterett kunde och skulle pröva den folkrättsliga giltigheten hos ockupationsmaktens föreskrifter.12 Castberg var förvånansvärt förstående i förhållande till denna dom och uttalade att Det finns visserligen några fall från och med år 1941 och fram till den 14 maj 1945, där den kommissariska Høyesterett åberopade grundlagen, men det var inte fråga omnågon egentlig lagprövning.14 I Rt. 1948 s. 953 tog den återupprättade legitima Høyesterett avstånd från den kommissariska högsta domstolens rättstillämpning i ett mål om expropriation,15 där den kommissariska domstolen hade bestämt ersättningen enbart enligt marknadspriset trots att fastighetsägarens skada översteg detta. Høyesterett ansåg att en sådan rättstillämpning inte var förenlig med 105 § grundlagen. År 1942 publicerade dåvarande doktoranden Johs. Andenæs i Tidsskrift for Rettsvitenskap en uppsats om sambandet mellan 1700-talets förklaringar om de mänskliga rättigheterna och den norska grundlagen16 och dr. filos. Kåre 12 Jfr Rt. 1949 s. 1139 på s. 1141. 13 Castberg 1947 I s. 178; se angående verkligt folkrättsstridiga föreskrifter s. 180-182. 14 Se särskilt Rt. 1943 s. 95, 289, 738; 1944 s. 54. 15 Se Rt. 1943 s. 94 och s. 738. 16 Johs. Andenæs, ”Menneskerettighetserklæringene i den 18. århundrede og den norske grunnlov” i TfR1942 s. 474-496. ”selv om premissene altså ikke var uangripelige, kan resultatet neppe sies å være uriktig. Også en domstol som ville anse seg berettiget til å bedømme den folkerettslige rettmessighet av okkupasjonsmaktens forordninger, kunne meget vel komme til det resultat at den forordning det her gjaldt, lå innenfor rammen av art. 43 og derfor måtte opprettholdes.”13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=