kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 395 lagars grundlagsenlighet. Tron på att lagstiftaren inte bara lagstiftade för att förändra utan i synnerhet för att förbättra ledde till att minoritetsskyddsargument var svaga. En domare i Finland strax före andra världskriget ansåg sig med stöd av regeringsformen kunna åsidosätta en lag- eller grundlagsstridig förordning. Däremot ansåg sig vederbörande med all sannolikhet inte kunna åsidosätta en grundlagsstridig lag. Några argumenterade för en sådan prövningsrätt de lege ferenda och ännu färre de lege lata. I Sverige, å andra sidan, kom domstolarna fram till denna periods slut igång med sin lagprövande verksamhet. Ännu gällde det bara förordningar, och de åsidosattes inte eftersom de grundlagsstadganden som aktualiserades var så elastiska. Det stod dock allt mer klart för domarna att de kunde åsidosätta grundlagsstridiga förordningar, och det finns exempel på att enskilda domare gjorde detta. Rättsläget var motsvarande i Danmark, även om det där var av riksdagen beslutade lagar som prövades. Det skall beaktas, att förhandsprövningen av lagar var sämre i Danmark än i Sverige. Icke desto mindre underkändes ingen dansk lag, för domstolarna lade sig vinn om att se till syftena bakom lagstiftningen. I Norge tonades lagprövningens betydelse ned. Ett antal motstridiga avgöranden gjorde dess verkningar oförutsebara, och kritiker manade domstolarna till försiktighet. Genom krav på plenibehandling i Højesteret infördes en begränsning av lagprövningen som dock samtidigt ökade dess auktoritet. Ser man till Sverige och Finland var det alltså etablerat att förordningar kunde åsidosättas, men det är inte mycket känt om vilka krav på motstridigheten mellan förordning och lag eller grundlag som krävdes för åsidosättande. I Danmark och Norge kunde grundlagsstridiga lagar åsidosättas, men kraven för att så skulle ske var höga i Danmark och ökande i Norge. Rättsläget klarnade alltså under perioden. Den finska och den norska lagprövningen ebbade ut och ersattes av ett större mått av försiktighet. I Sverige och Danmark slogs lagprövningens existens fast, men tillämpningen av den karakteriserades av samma försiktighet som iFinland och Danmark. Utvecklingslinjerna kom alltså från olika håll men möttes på ungefär samma nivå: Domstolarna fick kontrollera lagars grundlagsenlighet, men kontrollen förväntades resultera i att lagarna befanns grundlagsenliga. Demokratiseringen och lagstiftarens nya ställning gjorde den dömande maktens legitimitet oklar. Den formellt differentierade normprövningsmarginalen blev här tydlig i praxis på ett sätt som den inte hade varit tidigare, när den diskuterades i litNormprövningsmarginaler
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=