kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 393 kratin, medan Lie och Skeie varnade med det amerikanska exemplet för konsekvenserna om domstolarna gick för långt. Enligt den monarkiska principen var kungen suverän, och i de nordiska länderna hade kungen och parlamentet generellt delat på positionen som ’den högsta makten i staten’. Parlamentarismen och den allmänna rösträtten ändrade inte det grundläggande mönstret utan flyttade upp parlamentet på den högsta nivån. Även med folksuveräniteten kunde den monarkiska principen råda, fast med parlamentet som reell monark. Rafael Erich – som ville ha lagprövningde lege ferenda– menade att det var samma lagstiftare som stiftade grundlag och lag, om än med olika förfarande. Det var en synpunkt som Karl Olivecrona drev till sin spets. Rättsrealismen fäste vikt vid hur rätten fungerade, inte vid idealbilder av hur den skulle fungera. Reuterskiölds tanke att maktbalansen fanns kvar fast med andra aktörer blev också i det perspektivet främmande. Omman kunde se att riksdag och regering lagstiftade för att förändra, var det värde som låg i en maktbalans förflyttad till domstolarna irrelevant. Kuylenstierna uppfattade domstolarna som underordnade och grundlagen bara riktad till monark och parlament, men han hade en beredskap för att en omsvängning var på väg. I norsk praxis menade justitiarius Thinn år 1918 att grundlagen bara var en instruktion till lagstiftaren, men eftersom domstolarna hade en erkänd rätt att utöva lagprövning anslöt han sig till det rättsläget. En stor andel av författarna under denna tid menade att grundlagarna var överordnade andra normer. Reuterskiöld är som redan framhållits ett tydligt exempel på att det fanns en insikt om att förhållandet mellan statsmakterna ombalanserades. Det var kungens, i förhållande till riksdagen självständiga, prövning av lagars grundlagsenlighet, som hade förts över till domstolarna. Därmed torde Reuterskiöld kunna tolkas som att grundlagen blivit överordnad andra föreskrifter och domstolarna blivit sidoordnade de båda andra statsmakterna. Detta synsätt tillämpades och utvecklades av Sundberg och Malmgren måste också anses ha utgått från det. I Norge utgick Morgenstierne från att skillnaden i förfarande mellan lagstiftning och grundlagsstiftning hade stor betydelse, och Gjelsvik var mycket tydlig med den normhierarkiska ordningen. Castberg uttalade i anslutning till Kelsen att han ansåg grundlagen överordnad. I Danmark var Berlin och Andersen tydliga Statsmaktshierarki och sidoordnade normtyper Normhierarki och sidoordnade statsmakter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=