konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 392 Parlamentarismen i förening med den allmänna rösträtten gav parlamenten en legitimitet för att förändra genom att lagstifta och upphävde spänningen mellan regering och parlament. Att regering och parlament inte stod mot varandra kunde, som Reuterskiöld framhöll, legitimera att domstolarnas ställning som grundlagens väktare stärktes. Aschehougs argument, från tiden före parlamentarismen, om att domstolarna skulle respektera de båda andra statsmakternas ställningstagande om de var eniga, miste ju till exempel sin betydelse om statsskickets grund nu var att regeringen var avhängig av riksdagen. Reuterskiölds argument är juridiskt logiskt och klokt på längre sikt, men kunde säkerligen uppfattas som verklighetsfrämmande när det uttalades.474 Anledningen till att jag drar denna slutsats är att grundlagarna somminneplatser försvagades genom det tidiga 1900-talets händelseutveckling. Det måste ha stått klart för envar att de i vissa delar, särskilt vad gällde den personliga kungamakten, hade blivit obsoleta. Statsstyrelsens former överensstämde inte med realiteterna. Så kan det i och för sig fungera – men det måste ha rått osäkerhet om förändringarnas räckvidd, vad de innebar för domstolarna. Hade deras ställning förstärkts, som Reuterskiöld menade, eller försvagats? I samtiden måste det sistnämnda ha legat närmast till hands att anta. Det stämmer bäst inte bara med att ämbetsmannastaten försvagades utan också med en rad händelser i omvärlden, som utgör minnesplatser: revolutioner, demokratiskt tvivelaktiga maktövertaganden, och Roosevelts försök att påverka den amerikanska Högsta domstolen, kan nämnas som exempel. I den avslutande diskussionen i föregående kapitel noterade jag att rättsordningen visserligen var nationellt enhetlig med en högsta lagstiftare, men att den rättsliga teorin fortfarande arbetade transnationellt. Med den lagstiftande maktens ökande legitimitet i Norden under 1900-talets första decennier, och med ambitionen att lagstifta för att förändra, minskade möjligheten att applicera argument från utländsk rätt på den egna rättsordningen. Rätten tog ett steg till mot enhetlighet. Vad man ser i stället är att händelser i utländsk rätt används som exempel: Berlin åberopade att lagprövning och lagstiftarens respekt för grundlagen hade ett nära samband med demo474 Ännu för Undén 1956 s. 261. Statsmaktshierarki, normhierarki? Rättens diversifiering och enhet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=