kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 391 majoriteter som ville ha förändring) och rättsfilosofisk utveckling (en förflyttning av tänkesätt från ambitionen att göra sammanhängande juridiska konstruktioner till att diskutera rätten i ett samhällsnyttoperspektiv utan hänsyn till eventuella fri- och rättigheter). IDanmark och Sverige kunde nu konstateras att den spärr som hade kunnat finnas mot grundlagsstridig lag – det kungliga vetot – var borta. Den hade försvunnit tidigare i Norge men fanns i form av presidentens veto i Finland. Att lagprövningens intensitetsnivå blev ungefär lika i de tre länderna är däremot förvånande mot bakgrund i skillnaden i historisk utveckling: intensitetsnivånsjönki Norge till den gemensamma nivån mensteg dit i Danmark och Sverige. I den historiska bakgrunden och i vissa skillnader i förflyttningen av rättsfilosofiska tänkesätt låg också förutsättningar för ny divergens. Med Ragnar Knophs teori om de rättsliga standarderna kunde lagstiftningens principer tolkas in i grundlagen, men grundlagen kunde också – som Ragnhildur Helgadóttir har framhållit473 – tolkas så att lagprövningen kunde göras mot en princip och inte mot en specifik grundlagsbestämmelse. Detta senare sätt att resonera har rötter tillbaka till Lassons votum år 1866 och även till 1822 års rättsfall. Det står emellertid klart att domarnas konstitutionellt kritiska dömande utmanades på flera olika sätt vid slutet av denna period: Ny reformlagstiftning skulle prövas mot grundlagar från en annan tid, och både i ett demokratiskt land somUSAoch i ett odemokratiskt som Tyskland hotades eller till och med inskränktes domarnas oavhängighet. Parlamentens nya ställning, och framför allt deras nya legitimitet, markeras av en rad symboler. Upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge bekräftade den norska parlamentarismen. Den svenska borggårdskrisen år 1914 var på kort sikt en seger för den personliga kungamakten men blev snart en symbol för att det var sista gången den kunde utnyttjas. Motsvarande gäller den danska påskkrisen år 1920. Den finska regeringsformen blev en samlande symbol för självständigheten, och det hot mot rättsstaten som domarna hade försökt avvärja under ofärdsåren var nu undanröjt på mer än ett sätt – vilket inte hindrade att andra hot mot rättsstaten uppkom. 473 Helgadóttir 2006 s. 104-121. 5. Sammanfattande slutsatser Minnesplatser: parlamentens nya legitimitet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=