konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 390 kommelsen mellan de konservativa och socialdemokraterna,472 där de konservativa misslyckats med att få lagprövningen grundlagsfäst. Diskussionen måste delas in i två delar: den ideologiska och den praktiskt orienterade. I det första avseendet fanns tre olika inriktningar företrädda: Olivecrona som den extreme rättsrealisten, som inte såg några begränsningar för vad som kunde förekomma under beteckningen ’rätt’. Grundlagens frioch rättigheter var, om de skulle vara överordnade, naturrättsliga – och därmed irrelevanta. De var då på samma nivå som lag, och det viktiga var att konstatera vad som gällde i den meningen att det kunde genomdrivas. Castberg, å andra sidan, höll sig till grundlagen som en positiv gräns för vad som kunde utgöra ’rätt’. Grundlagen var överordnad, och han anslöt till Kelsen. Han var dock inte främmande för den naturrättsliga bakgrunden. Castberg bör uppfattas som att han höll sig nära de fri- och rättigheter som enligt sin ordalydelse fanns i grundlagen. Enligt Knoph satte grundlagen principiella gränser men de borde tolkas så att de stämde med den tid i vilken de skulle tillämpas. Parlamentet hade en viktig funktion i att styra dessa tolkningar, vilka sedan kunde kontrolleras av domstolarna. Jag uppfattar Knophs uttalanden som en uppmaning till domaren att tänka själv och därvid beakta vad grundlagen och lagen avsetts innebära. Trots dessa helt olika ideologier om domarrollen – vilka inte styrdes av nationsgränserna – fanns i den praktiska rättstillämpningen stora likheter mot 1930-talets slut. I Norge hade lagar många gånger åsidosatts, men tecken fanns på en ökad återhållsamhet från domarnas sida. I Danmark hade åsidosättande skett endast av en appellationsdomstol, men det stod klart att behörigheten i och för sig fanns. I Sverige hade förordningars grundlagsenlighet prövats, och det var en öppen fråga om inte också gemensamt stiftad lag kunde utsättas för prövning. Domarnas attityd till lagprövningen kan i alla tre länderna sammanfattas med ett motto: behörig men försiktig. Endast Finland avviker, och där var beskedet klart: förordningar kunde, men lagar kunde inte, prövas mot grundlagen. Att det blev ett gemensamt svar iNorge, Danmark och Sverige är inte förvånande mot bakgrund av likheterna i fråga om statsrättslig utveckling (allmän rösträtt och parlamentarism), politisk utveckling (parlamentariska 472 DBLbd 11 s. 549 ochDen store danske encyklopædie, bd 14, s. 39. Jfr P. Andersen 1943 s. 528 angående Pürschel. Sammanfattande slutsatser: Det gemensamma svaret?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=