kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 387 Halvar G. F. Sundberg anknöt i sitt bidrag vid statsrättsmötet till den dittills förda debatten. Han identifieradeWidell som den mest restriktive och Theorell, Naumann och Blombergs senare uppfattning som de mer långtgående, vilken Hagman lagt till grund för sin uppfattning och Reuterskiöld anslutit sig till, medan Malmgren hade en något snävare inställning. Efter att ha redogjort för Olivecronas uppfattning övergick Sundberg till att undersöka grundlagens innehåll, varvid han kom fram till att domstolarna måste undersöka om lagarna utfärdats på rätt sätt och därmed var laga stadgar enligt 47 §regeringsformen. Sundberg menade vidare att ingen kunnat övertygande förklara varför domstolarna skulle få pröva om en lag utfärdats på rätt sätt men inte om den beslutats på rätt sätt; detsamma gällde frågan om domstolarna skulle få pröva förordnings men inte lags giltighet. Anförandet utvecklades till en plädering över det absurda i att domarna skall kontrollera riksdagens efterlevnad av vissa men inte alla grundlagsbud. Sundberg sökte stöd för sin uppfattning – domarnas rätt att pröva föreskrifter såväl formellt som materiellt – i regeringsformens övergripande principer, i normhierarkin och i domstolspraxis. Det förhållandet att domarna fick pröva förordningars giltighet hängde enligt Sundberg samman med balansen mellan kung och riksdag och att riksdagen inte hade något medel att åstadkomma rättelse; när kung och riksdag var överens var däremot saken klar. Med parlamentarismens genombrott hade denna dualism förändrats och kungen blivit ”ett riksdagens verkställande utskott”; då behövdes en prövningsrätt för domarna såsom ”folkfrihetens väktare”.459 Sundberg menade att ett åsidosättande av en författning av lägre valör till förmån för en av högre valör var samma sak som ett konstaterande av att den lägre var en nullitet. Domstolarna var emellertid enligt Sundberg inte skyldiga ett göra en nullitetsförklaring så fort förutsättningarna var uppfyllda, utan de måste också ta hänsyn till de antagliga verkningarna av ett sådant beslut – om man inte ville hylla satsenfiat justitia, pereat mundis. Till exempel kunde åsidosättande underlåtas vid lagstiftning som hade tillämpats länge eller som hade tillkommit i nödsituationer. Prövningen var i sådana fall ”realiter ett politiskt bedömande, iklätt domens form”.460 I diskussionen efter anförandet förekom några inlägg, främst riktade mot Sundberg. Axel Brusewitz invände, med instämmande av universitetskans459 Båda citeten från Sundberg 1930 s. 372. Betr. ”verkställande utskott”, jfr Olrik 1921 s. 228. 460 Sundberg 1930 s. 376. Halvar G. F. Sundberg: ”folkfrihetens väktare”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=