kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 381 prövningsrätten förutsatte att man accepterade naturrättsliga gränser för lagstiftningsmakten. Även om de grundlagsfästa grundrättigheterna härstammade från det sena 1700- och det tidiga 1800-talets naturrättsidéer var de numera intagna i grundlagen, som var positiv rätt och som faktiskt efterlevdes. De ingick därmed i den positiva rätten.425 Detta är vad vi idag skulle kalla naturrättens positivisering. I en artikel för svensk publik år 1930 satte Knoph in 97 och 105 §§ i den norska grundlagen i deras historiska sammanhang. De hade nedtecknats i en tid präglad individens okränkbarhet och rättigheter i förhållande till samhället.426 Istället skulle domstolarna rädda värdena i 97 och 105 §§, värna om deras anda och anpassa dem till utvecklingen. De skulle inte vara styva normer men elastiska ”relativt bestandige prinsipper”428 om att den enskildes intresse inte fick offras på ”almenvellets alter”.429 Formuleringen är rakt motsatt Olivecronas slutord år 1926. Sammanfattningsvis visade ändå Knoph stor förståelse för lagstiftning i närheten av den gräns som 97 och 105 §§ satte och kritiserade endast rättsfallet Rt. 1925 s. 1014, som han ansåg präglades just av en mera ”utviklingsfientlig syn”.430 Det utvecklingsfientliga bestod i att priser på varor som skulle expropieras inte kunde bestämmas schablonmässigt enligt fastställda maximipriser utan – enligt Høyesteretts uppfattning av grundlagen – skulle bestämmas skönsmässigt i varje enskilt fall. Den teleologiska metoden431 innebar alltså i Knophs version ett minskat utrymme för slutsatsen att lag var grundlagsstridig. Å andra sidan kunde hans teori – som Herlitz uppfattade den – innebära att en lag vars objektiva innehåll var grundlagsenligt kunde åsidosättas eftersom dess syfte var grundlagsstridigt.432 425 Castberg 1930 s. 319-321. Jfr Frede Castberg, Norges statsforfatning, bd 2, 1 uppl., Oslo 1935, s. 212. 426 Knoph 1930 s. 336-342. 427 Knoph 1930 s. 341. 428 Knoph 1930 s. 342. 429 Knoph 1930 s. 342. 430 Knoph 1930 s. 342. 431 Ekelöf 2002 s. 79-95. 432 Herlitz 1930 s. 66. ”Opgaven for domstolene, og da særlig for den ledende domstol, kan her umulig være å söke å skrue hver eneste grunnlovskonflikt tilbake til tiden for grunnlovens tilblivelse, for ommulig å löse den efter de linjer man dengang vilde ha funnet liggende i grunnlovens bud. Hadde domstolene forsökt dette, vilde disse bud forlengst ha sprengt sig selv.”427
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=