kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 375 Lie uppmärksammade att den norska inställningen till lagprövningen gick i den riktningen, att domstolarna hade rätt att utföra sådan.391 Det rådde dock oklarhet om grunden för denna rätt och dess effekter. Han fann inledningsvis att lagprövningeninte hade något att göra med maktdelningen. Argumentet för denna slutsats var bara att maktdelningen slagits fast tillsammans med de individuella friheterna i Frankrike i 1789 års rättighetsförklaring och 1848 års grundlag samtidigt som uppfattningen var ”meget lite gunstig stemt”392 när det gällde lagprövningen. Han övergick sedan till att konstatera att det var en särskild författningsfråga huruvida lagstiftaren skulle ha sista ordet om lagars grundlagsenlighet eller ej. Frågan skulle frikopplas från förhållandet grundlag–lag och domstolarnas tolkande verksamhet, i synnerhet som endast ett fåtal av grundlagens regler kunde åberopas i en rättsprocess. Frågan var öppen, och kunde inte besvaras utifrån ’sakens natur’ eller liknande.393 Också Lie lyfte fram den amerikanska diskussionen men framhöll de gentemot lagprövningen mer försiktiga och kritiska inställningarna. Tiden hade förändrats: det fanns nu en lagprövningskritisk opinion i den amerikanska litteraturen, som kunde användas för att neutralisera bland andra Aschehougs stöd i den äldre amerikanska litteraturen. Vad somdå behövde ske var just att maktdelningen och grundlagens överordning måste ifrågasättas.394 Beträffande gällande norsk rätt argumenterade Lie mot Morgenstiernes uppfattning: Att lagprövningen inte reglerades i grundlagen innebar inte att den var obegränsad utan att frågan om dess existens var öppen, vidare var maktdelningsläran irrelevant och Morgenstiernes hänvisning till vad som gällt under hela grundlagens tid inte övertygande, eftersom 1814 års män sannolikt såg lagen som uttryck för allmänviljan och domsmakten som en automatfunktion. Som sina egna historiska argument framlade Lie – förstås – främst Falsen, Stang (med den tolkning som angetts i det föregående395) och Dunker. Han ställde dem mot Steenbuch och Aschehoug. Lasson och några till nämndes i förbigående. Ur stortingsdebatter redovisade han endast Sverdrups anförande år 1869, och 1800-talets rättspraxis menade han var oklar: Hans syn på 1822 och 1841 års domar är, som framgått,396 inte hållbar. Morgenstierne, s. 1-13. 391 Stort. bet. 1923 V 13 Lie s. 40, 47-48. 392 Stort. bet. 1923 V 13 Lie s. 40. 393 Stort. bet. 1923 V 13 Lie s. 39-43. 394 Helgadóttir 2006 s. 45-51, 105. 395 Se ovan kap. 2 avsnitt 3. 396 Se ovan kap. 2 avsnitt 2 och 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=