konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 374 för deras egentliga verksamhet.385 År 1923 utkom Skeie med en utredning omegendomsrätt och statsmonopol, som handlade om i vilken utsträckning staten kunde, utan att betala ersättning, inskränka äganderätten i syfte att göra en verksamhet till statsmonopol.386 Han fortsatte där på liknande tankegångar: Skeie fann visserligen en rad situationer där lagprövningen var en fördel: vid hastigt genomförd lagstiftning, vid lagstiftning av taktiska politiska allianser eller när ersättningsfrågan var politiskt känslig. Han varnade för konsekvenserna av att nationalisera kornhandeln utan ersättning, eftersom detta skulle kunna få konsekvenser för all annan egendomsrätt. Om lagstiftaren ville genomföra en sådan lag, menade Skeie, måste först 97 och 105 §§ grundlagen upphävas eller domstolarna i grundlagen förbjudas utöva lagprövning: Här var alltså Skeie mindre konfrontativ, och det hängde samman med Høyesteretts större återhållsamhet i Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken).389 Inte bara Skeie hade emellertid en skeptisk hållning till lagprövningen: År 1920 väcktes frågan om 97 § grundlagen – förbudet mot retroaktiv lagstiftning – skulle upphävas. Professorn i statsrätt Mikael H. Lie utsågs att utreda frågan och han tog sig samtidigt an expropriationsförbudet i 105 § grundlagen och lagprövningen.390 385 Kgl. propositioner og meddelelser fremsat for sex og sekstiende ordentlige Storting i 1917, dok nr 1 1917 fra den forsterkede næringskomite nr 2 av professor Jon Skeie (cit. Kgl. prop. 1917 forst. næringskom. 2 dok. nr 1 Skeie), s. 9-10. 386 Skeie 1923 s. 265-273. 387 Skeie 1923 s. 268. 388 Skeie 1923 s. 308. Se också densamme 1929 s. 114-115 och 1939 s. 40-41. 389 Sandmo 2005 s. 128 och 138. 390 Stort. bet. 1923 V 13 Lie, s. 3. Se också Morgenstiernes svar i Stort. bet. 1923 V 13 tillegg ”Det vilde i længden ikke være muligt for domstolene – om de saa dette som sin opgave – at hævde en opfatning af retsprinciper, som staar i strid med en varig, maalbevidst lovgivningspolitik, som har faaet afgjort tilslutning i den almindelige mening. Men domstolene kan have en vigtig opgave deri, at de bringer lighed, d. v. s. sammenhæng, i den retsorden lovgivningsmagten nu engang erklærer som gjældende.”387 ”Saalænge konstitutionen har disse bestemmelser, og saalenge domstolene har myndighedet til att haandhæve dem, har de ogsaa pligten til at gjøre det. Og man skal da ikke med vilje give det utseende af, at landets Høiesteret et det reaktionære organ, som stænger gjennemførelsen af politiske programmer – dersomman ikke netop har til formaal at undergræve dens autoritet.”388
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=