konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 372 Knoph använde grundlagens skydd för medborgarnas ekonomiska rättigheter – 97 och 105 §§ om förbud mot retroaktiv lagstiftning respektive skydd för äganderätten förutom mot ersättning – som exempel för att undersöka om inte avsikten med den ifrågasatta lagen skulle tillmätas betydelse vid bedömningen av dess grundlagsstridighet.375 Knoph sammanfattar en del av den ovan relaterade praxis enligt följande: ”Men også § 97 beskytter borgernes ’velerhvervede’ økonomiske rettigheter mot å tilintetgjøres ved en senere lovgivnings luner.”376 Knoph ville därmed föra fram betydelsen av 97 § i förhållande till 105 §. Enligt viss praxis377 var syftet med den ifrågasatta lagen irrelevant, men enligt Knoph var avsikten med lagen ”av den mest kardinale betydning”.378 Knoph ville göra en avvägning mellan å ena sidan att grundlagen syftade till att ge rättighetshavarna en tryggad rådighetssfär och å andra sidan att lagstiftaren måste kunna förändra rättsläget till samhällets bästa. Avvägningen skulle göras utifrån syftet med grundlagen och den ifrågasatta lagen. En restriktion för bedömningen var dock att lagen måste vara förankrad i de grundsatser på vilka grundlagen var byggd och följa rättsstatens principer. Knoph analyserade närmare i vilka fall ersättning måste utgå vid ingrepp i välförvärvade rättigheter, och han anförde det förut nämnda fallet Rt. 1919 s. 449 (vin under kriget) som exempel på att lagstiftningens avsikt hade betydelse för bedömningen.379 Knoph argumenterade mot Castberg, som han ansåg förbisåg betydelsen av bestämmelsernas syften.380 Möjligen kundeman ha förväntat sig att Knoph refererade till Stangs omnämnande av lagstiftarens uppsåt som skäl för hans uppenbarhetsrekvitit. Att han inte gjorde det är dock naturligt, eftersom de talar om olika subjektiva moment. Stang formulerade sitt uppenbarhetsrekvisit utifrån en tanke om att domstolarna skulle ingripa mot grundlagsbrott som fick anses medvetet begångna, medan Knoph inte talade om det avsiktliga i själva grundlagsbrottet utan om vikten av att jämföra avsikten – syftet – med grundlagsparagrafen och med lagbestämmelsen för att på det sättet avgöra bestämmelsernas förenlighet. Knoph diskuterade egentligen inte lagprövningens existens som sådan utan förutsatte denna. Hans tankar är intressanta i detta sammanhang eftersom domarens sätt att resonera i lag375 Knoph 1921 s. 51. 376 Knoph 1921 s. 52. 377 Assessor Berg i Rt. 1918 I s. 401 på s. 426 och assessor Ebbell i Rt. 1914 s. s. 597 på s. 603, se Knoph 1921 s. 53-54. 378 Knoph 1921 s. 54. 379 Knoph 1921 s. 52-60. 380 Knoph 1921 s. 53.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=