konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 370 respråkade en annan – högre – intensitet än Aschehoug.362 Seip har uttalat sig i den riktningen och uppmärksammat Morgenstiernes uttalande att ”man med Spænding imødeser Høiesterets Afgjørelse af visse i vore Samfundsforhold dybt ingribende Lovbestemmelsers Grundlovsmæssighed”.363 Slutsatsen är dock inte självklar. I ett betänkande år 1923 förklarade han sig inte ha annan uppfattning än Aschehoug när det gällde lagprövningens intensitet: Han delade Aschehougs uppfattning att domaren i tveksamma fall skulle upprätthålla en i grundlagsenlighetshänseende noga övervägd lag.364 Förklaringen – som Morgenstierne själv antydde365 – är sannolikt att han år 1913 och i läroboken behandlade fall där det fanns två klara tolkningsmöjligheter men i 1923 års skrift diskuterade mer oklara fall. Professorn och høyesterettsdomaren Nikolaus Gjelsvik uttalade sig om lagprövningen i sinInnleiding i rettsstudiet år 1912: ”Sidan grunnlovfyresegner er den høgste formi fyr statsviljen, hev dei den største gjenomslagskrafti. Ei grunnlovfyresegn ugildar alle andre fyresegner, ho kjem i strid med.”366 Regeln i 112 § om att ändring i grundlagen inte kan påverka dess principer eller anda var enligt Gjelsvik en lagstiftningspolitisk och inte en bindande regel när det gällde statsorganisatoriska frågor. Om en ny grundlagsregel däremot gjorde ingrepp i privatpersoners rätt, till exempel om en grundlagsregel i strid med 97 § införde tillbakaverkande straffbestämmelser, skulle den grundlagsbestämmelsen inte tillämpas av domstolarna eftersom den stred mot 112 §. Gjelsvik gick alltså ett steg längre än Morgenstierne. När det gällde vanliga lagars grundlagsenlighet hänvisade Gjelsvik till Aschehoug ochRt. 1882 s. 230 och uttalade att ett grundlagsstridigt lagbud antingen var ogiltigt eller gav upphov till skadeståndskrav. Han skilde mellan två situationer: om en personlig rättsställning kränktes, till exempel om det var fråga om retroaktiv strafflag, var lagen ogiltig. Om en ekonomisk rätt var kränkt, var den en tolkningsfråga i det enskilda fallet om lagen var ogiltig eller föranledde skadeståndskrav.367 Morgenstierne hänvisade tillbaka till Gjelsvik.368 362 E. Smith 1993 s. 184, Helgadóttir 2006 s. 40-41 och 58. 363 Morgenstierne 1913 s. 450, Seip 1968 (Jus og politikk) s. 98. 364 Stort. bet. 1923 V 13 tillegg Morgenstierne, s. 1-13. 365 Stort. bet. 1923 V 13 tillegg Morgenstierne s. 2. 366 Gjelsvik 1912 s. 29. 367 Gjelsvik 1912 s. 29-31. 368 Morgenstierne 1927 s. 68-69.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=