konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 368 pröva lagarnas såväl formella som materiella förenlighet med grundlagen. I annat fall skulle skillnaden vara meningslös. Han tog avstånd från Skeies utredning men stödde sig på Rt. 1918 I s. 401. Vad domstolarna däremot inte skulle pröva var lagarnas rättfärdighet eller ändamålsenlighet.348 Morgenstiernes sätt att resonera var parallellt med Marbury v. Madison,349 och han åberopade detta rättsfall i en artikel år 1913.350 Statsmakterna var alltså sidoordnade, och normtyperna hierarkiskt ordnade. När det gällde de formella frågorna menade Morgenstierne att domstolarna skulle pröva om rätt organ i rätt sammansättning hade beslutat lagens införande, i vart fall om det påstådda felet hade betydelse för beslutets lydelse eller dess existens. Stortinget hade däremot själv ensamrätt på att pröva giltigheten av ledamöternas fullmakter.351 När det gällde de materiella frågorna inledde Morgenstierne med att konstatera att en på formellt riktigt sätt, av stortinget och kungen antagen grundlagsbestämmelse, var bindande för domstolarna oavsett innehåll. Domstolarna kunde inte anses kompetenta att bedöma om en grundlagsändring stod i strid med vad 112 § grundlagen sade om att ändring inte fick ske i strid mot dess principer eller anda; han gjorde dock undantag för uppenbara fall av maktmissbruk.352 I 1900 och 1909 års upplagor motiverade Morgenstierne sin slutsats med att garantin för uppfyllelsen av 112 § låg i att kungen och stortinget måste vara eniga. Om så inte vore fallet, det vill säga om kungen inte hade vetorätt, borde kontrollen ligga hos domstolarna.353 Seip har härav dragit slutsatsen att kungens i realiteten upphörda veto, somMorgenstierne inte ha ansåg upphört, innebar att Morgenstierne trots allt måste uppfattas såsom menande att domstolarna skulle pröva grundlagsändringars förenlighet med grundlagens anda.354 Eftersom det av Morgenstierne angivna skälet hade bortfallit år 1927355 och ersatts av ett rent konstaterande av att domstolarna inte var kompetenta att bedöma om en grundlagsändring stod i strid med 112 § grundlagen, framstår det som mera sannolikt att denne, i vart fall då, faktiskt inte förespråkade domstolsprövning av om grundlags348 Morgenstierne 1900 s. 402-403, 1909 s. 402-403 eller 1927 s. 72-75. 349 Helgadóttir 2006 s. 40-44. 350 Morgenstierne 1913 s. 453. 351 Morgenstierne 1900 s. 403-406, 1909 s. 404-407 eller 1927 s. 75-78. 352 Morgenstierne 1900 s. 406-407, 1909 s. 407 eller 1927 s. 78. 353 Morgenstierne 1900 s. 407 eller 1909 s. 408. 354 Seip 1968 (Jus og politikk) s. 130. 355 Morgenstierne 1927 s. 78. Däremellan hade Lie (Stort. bet. 1923 V 13 Lie s. 51) konstaterat att kungen sedan 1913 inte ansågs ha sanktionsrätt beträffande grundlagsförändringar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=