kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 359 ring har föranlett en raljant kommentar av Östen Undén, – han tillerkände det ”uteslutande kuriositetsintresse”299 – men det bör uppmärksammas att Reuterskiöld såg till maktbalansen i dess helhet. Han fäste vikt vid den bärande tanken i 1809 års regeringsform att Kungl. Maj:t uppträdde i olika skepnader, och regeringens beroende av riksdagen i stället för av kungen kunde balanseras om de numera reellt från kungen frikopplade domstolarna prövade lagars grundlagsenlighet. Petrén såg grundlagsändringen i dess sammanhang och uppfattade den i anslutning till Reuterskiöld som ”slutstenen i en sekellång rättsutveckling”.300 Nergelius har menat att vad Reuterskiöld anförde var ”rena maktdelningsargument”.301 Som redan nämnts hade Jørgensen och Berlin fäst avseende vid motsvarande statsrättsliga förändringar, och från norsk horisont fäste Mikael Lie alldeles avgörande betydelse vid den förändring Reuterskiöld iakttagit: Det förhållandet att domarna utövade konungens domsrätt ochatt kungen kunde ta säte i Högsta domstolen uteslöt enligt honom materiell lagprövningsrätt. Han hänvisade till Naumann som auktoritet och Blomberg (1896) som opposition. Lie menade vidare att det var grundlagsändringen år 1909 som öppnade för diskussioner om domstolarnas förhållande till lagar och förordningar.302 När kungen, som de högsta domstolarna ännu formellt var kopplade till, enbart formellt deltog i lagstiftningen försvann en del tankemässiga hinder för lagprövningen. Då kunde också Reuterskiölds laghierarkiska synsätt få fullt genomslag. Professorn i straffrätt och juridisk encyklopedi Nils Stjernberg diskuterade i ett anförande år 1919 frågan om demokratins förhållande till maktdelningen och hur man kunde säkerställa att lagstiftaren följde grundlagens bud.303 Han menade att det krävdes att domstolarna tillades självständig kompetens att pröva lagarnas grundlagsenlighet. Uttalandet är av klar de lege ferendakaraktär, för han konstaterade att vad Sverige beträffade, hade ”domstolarna icke tillerkänt sig någon dylik [generell] befogenhet”.304 Att 1812 års tryck299 Undén 1956 s. 261, jfr Petrén 1956 s. 503. 300 Petrén 1956 s. 603. 301 Nergelius 1996 s. 662. 302 Stort. bet. 1923 V 13 Lie, s. 34. 303 Stjernberg 1920 s. 397-418, 1921 s. 3-26, ssk. 1920 s. 415-417 och 1921 s. 19-22, eller densamme, ”Om de nutida rättsliga garantierna för medborgarfrihet och rättssäkerhet” i Ur staternas liv. Studier över antikt och modernt statsliv, Uppsala 1936, s. 160-204, ssk. s. 178-180 och 198-201. 304 Stjernberg 1920 s. 416 eller 1936 s. 179. Ordet ’generell’ tillagt 1936. Stjernberg, Herlitz och Kuylenstierna: Försiktiga slutsatser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=