konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 356 Uttalandet antyder att domarna inte ens borde försöka göra motstånd i en sådan situation. Kontrasten synes vara skarp mot till exempel Hermanson, som ansåg lagprövning utesluten under normala förhållanden men legitim när det gällde att hindra just att grundlagen undergrävdes, men Widell var inte helt konsekvent: Konstitutionsutskottet och riksrätten hade enligt Widell att pröva regeringens åtgärder. Om en förordning förklarats grundlagsvidrig genom en riksrättsdom, eller hade tillkommit genom statskupp, fick domarna underlåta att tillämpa den, men det var något annat än att under ”normala förhållanden”280 pröva förordningars grundlagsenlighet. Eftersom kungen inte hade någon uttrycklig rätt att utfärda nödförordningar, skulle lagprövning i domstolarna kunna ställa till allvarliga problem i krislägen, när regeringen inte hade någon annan utväg och ”grundlagens brytande [var] en bjudande plikt”281 för regeringen. Lagprövningsrätten kunde också medföra oreda i rättskipningen. Slutligen anförde Widell, att frågorna om domarnas rätt att pröva förordningars, lagars och grundlagars giltighet borde besvaras på samma sätt, vilket innebar att ingen lagprövning skulle ske. Det enda domaren skulle kontrollera var om lagen promulgerats enligt 38 § regeringsformen.282 Slutsatsen överensstämmer alltså med Hermansons i Finland år 1884, men Halvar Sundberg har menat att Widell förbisåg att tanken med 1809 års regeringsform var bevakning och återhåll mellan statsmakterna.283 År 1909 inrättades Regeringsrätten genom ett tillägg till 17 § regeringsformen för att avgöra de förvaltningsmål – ”besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen” – som enligt särskild lag skulle överklagas dit. Minst två tredjedelar av ledamöterna – regeringsråden – skulle vara lagfarna. Kungens rätt att delta i Högsta domstolens avgöran279 Widell 1903 s. 92. 280 Widell 1903 s. 94. 281 Widell 1903 s. 94. 282 Widell 1903 s. 82-95. Slutsatsen påminner om Stahls, jfr Gusy 1985 s. 31-34. 283 Sundberg 1960 s. 64. ”Den ena grundlagsbrottet föder det andra. En regering, som utfärdat en grundlagsvidrig förordning, tvekar nog ej att begå ett nytt grundlagsbrott och afskeda de domare, som vägra att tillämpa den. Erfarenheten från våra dagars Finland bekräftar detta. Olagliga massafskedanden af domare – se där resultatet af domstolarnas motståndsförsök.”279 Konstitutionell ombalansering enligt Reuterskiöld
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=