kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 355 Berlin sade uttryckligen att grundlagen var överordnad normtyp och ett skydd för medborgarnas frihet. I sin utblick anknöt Berlin visserligen inte till praxis i andra länder men indirekt till rättsutvecklingen i till exempel Tyskland, där demokrati kunde kopplas samman med konstitutionellt kritiskt dömande och demokratins avskaffande med avskaffat skydd för medborgerliga rättigheter. Vid denna tid kommer också tanken om differentierade normprövningsmarginaler fram för första gången, och det kan uppfattas som ett sätt att förklara Højesterets återhållsamhet vid bedömningen av lagstiftning i förhållande till expropriationsbestämmelsen och göra ett förbehåll för möjligheten till mindre återhållsamhet i frågor som hade med exempelvis yttrandefrihet att göra. I Statsvetenskaplig tidskrift inleddes diskussionen om lagprövningen år 1903 med en artikel av statsvetenskapsdocenten Ludvig Widell. Grundläggande för en lags giltighet var enligt Widell att den har promulgerats i rätt ordning. Besvärligare var enligt Widell frågan om den materiella lagprövningen och kompetensprövningen. Hans synsätt var i dessa delar mycket restriktivt.277 Efter att ha avfärdat 1682 års reskript, 47 § regeringsformen och uttalandena ommaktdelningsläran i 1809 års konstitutionsutskotts memorial såsom icke besvarande den ställda frågan övergick han till att behandla riksdagsuttalandena. Enligt Widell, som uppenbarligen hade förbisett uttalandena vid 1828-30 års riksdag, avvisade riksdagen indirekt lagprövningen vid 1840-41 års riksdag, och den erkändes inte heller av riksdagen i anledning av Theorells ämbetsberättelser. Widell ställde riksdagsuttalandena mot statsrättsdoktrinen och konstaterade att doktrinen saknade stöd i lag och rättspraxis; lagprövningen kunde då omöjligt ”erkännas för gällande rätt”. Eftersom den materiella lagprövningen och kompetensprövningen ändå ”lyckats blifva erkänd af nästan samtliga statsrättslärare, somyttrat sig därom”278 fann Widell anledning att själv argumentera i frågan. Han anförde att domarens oberoende utgjordes av makten att tillämpa lagarna på enskilda fall, inte att ifrågasätta lagarna. Om domaren skulle pröva lagarna, skulle han få en politisk roll att fylla, och detta skulle vara farligt för domarens oberoende: 277 Widell 1903 s. 82-95, se även Westerståhl (1941 s. 114) som identifierar Widell som den mest restriktive av dem som uttalat sig. 278 Båda citaten från Widell 1903 s. 91. Sverige: En spretig diskussion Widell: Ett varningens finger
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=