konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 352 samma majoritet i båda tingen, då ministeransvaret i denna situation inte är verkningsfullt och då kungens veto efter parlamentarismens införande blott är formellt måste det finnas andra mekanismer som kontrollerar lagens grundlagsenlighet.261 Domstolarna blev då inte lagstiftare – vilket Nellemann hävdat – utan lät bara bli att tillämpa lagen i det enskilda fallet. Lagstiftaren hade sista ordet genom möjligheten till grundlagsändring.261 År 1933 lade han till denna slutanmärkning: I uttrycklig anslutning till Ussing, Scheel och Matzen263 konkluderade Berlin således att prövningsrätten måste anses ha existerat redan före år 1915. Därefter ansåg han saken ännu mera klar eftersom folkomröstning då infördes som krav för grundlagsändring. Den grundlagsgivande makten – kungen, riksdagen och folketingsväljarna – hade därmed skilts från den lagstiftande.264 Här bör noteras att två statsrättsliga förändringar var avgörande: att grundlagen blivit svårare att ändra och därmed tydligare blivit överordnad, och att det bortfallna kungliga vetot föranledde en annan kontrollmekanism av lagars grundlagsenlighet. Domstolarna blev härigenom sidoordnade med de andra båda statsmakterna. De grundlagsbestämmelser som domstolarna kunde tillämpa var de, som innehöll en rättsregel; däremot inte sådana som utgjorde programförklaringar för framtiden. I detta hänseende menade Berlin att rättsutvecklingen i USAgått för långt. Tillämpningen förutsatte också att en individuell rätt kränkts genom lagen, och då hade det betydelse vilka grundrättigheter som tillerkändes av författningen. I Højesterets praxis från år 1918 – som Berlin 260 Jfr J. P. Christensen 1990 s. 71 (och s. 210 mer generellt) om att Berlin inte berör frågan om varför just domstolarna skulle bevaka att lagstiftaren inte förbigår det särskilda förfarandet för grundlagsändring; det är dock underförstått i hela Berlins resonemang att det särskilda förfarandet skulle vara meningslöst om inte domstolarna bevakade att det tilllämpades. 261 Berlin 1918 s. 55-58, 1924 s. 63-66, 1933 s. 64-67, 1939 s. 67-69. 262 Berlin 1933 s. 68-69, 1939 s. 71. Jfr 1924 s. 66-67. 263 Berlin 1918 s. 58, 1924 s. 67, 1933 s. 69-70, 1939 s. 71-72. 264 Berlin 1918 s. 58-59, 1924 s. 67, 1933 s. 69-70, 1939 s. 71-72. ”Endelig kan det ikke siges, at Domstolene ved at prøve Loves Grundlovsmæssighed paatager sig en dem fremmed, politisk Opgave og derved gør sig til Lovgivere, thi de giver ikke derved nogen ny Lovregel, eller ophæver den anfægtede Lov for Fremtiden, men afgør kun i det enkelte Tilfælde, om den lavere Lov helt eller delvist maa vige for den højere, Grundloven, ligesom en Anordning for Loven, en Prøvelse, som netop efter Sagens Natur maa tilkomme Domstolene, hvis den ikke udtrykkeligt i Forfatningen er frakendt dem.”262
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=