kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 351 holdets Natur og vor Forfatnings almindelige Grundsætninger i Forbindelse med selve Grl. § 93 [94].” Berlin ställde sedancontramot pro. Om inte varje statsmakt fick själv avgöra sin kompetens, skulle det leda till upplösning. Denna grundprincip hade avvikits i 70 § men borde gälla i övrigt. Lagprövning skulle leda till rättsosäkerhet och skulle ställa domstolarna över de andra statsmakterna.256 Uppfattningen hade förespråkats av bland andra Holck och Nellemann. Den var också enligt Berlin år 1918 ”den herskende i de allerfleste europæiske Stater”, men år 1924 gjorde han den viktiga justeringen att han talade om den som den ”indtil den nyeste Tid [---] herskende i de allerfleste europæiske Stater”. Uppfattningen var begriplig i länder där domstolarna inte var jämbördiga med lagstiftningsmakten – däribland Sverige, med hänvisning till Reuterskiölds tidiga uppfattning, – eller där grundlagsstiftningsförfarandet inte var skilt från lagstiftningsförfarandet. I Danmark, däremot, var dels domstolarna sidoordnade lagstiftaren enligt 2 § grundlagen, dels den grundlagsstiftande makten skild från den lagstiftande genom inrättandet av folkomröstnings- institutet enligt 94 §. Detta innebar för Berlin att de formella förutsättningarna var uppfyllda för att för att domstolarna kunde uppfatta 94 § såsom innebärande att lagar givna i strid med den var ogiltiga.259 Berlin menade dock att det inte kunde anses följa direkt av rättsstatsprincipen att alla grundlagens regler skulle kunna tillämpas av domstolarna. Matzens resonemang gick således för långt. Rättsstaten kunde uppfattas på olika sätt, även om det kunde presumeras att domstolarna i en rättsstat kunde tilllämpa grundlagens regler. Maktdelningsläran innebar å andra sidan inte att varje statsmakt kunde avgöra sin egen kompetens men att det borde finnas kontroll över att varje statsmakt höll sig inom sin kompetens. Om domstolarna – med hänsyn till rättssäkerhet och förutsebarhet – inte skulle kunna pröva lagen i förhållande till grundlagen borde de inte heller kunna pröva anordningars laglighet eller ens tolka lagen, men detta var nu erkänt att de kunde göra. Nackdelarna med lagprövningsrätten uppvägdes – enligt Berlins konklusion – av medborgarnas skydd mot övergrepp och missgrepp från lagstiftarens sida. Lagstiftaren kunde inte ha ensamrätt på att tolka grundlagen. Eftersom en lag kan passera genom riksdagen på kort tid i tider av 255 Berlin 1918 s. 53 (då 93 §), 1924 s. 61, 1933 s. 62, 1939 s. 64 (94 §). 256 Berlin 1918 s. 53-54, 1924 s. 62-63, 1933 s. 62-63, 1939 s. 65. 257 Berlin 1918 s. 54. 258 Berlin 1924 s. 61-62, sedan ersattes ”allerfleste” med ”fleste”, se 1933 s. 63, 1939 s. 66. 259 Berlin 1918 s. 53-54, 1924 s. 62-63, 1933 s. 63-64, 1939 s. 66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=