konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 350 utnämndes av den utövande makten. Domarna var dock oavsättliga, och lagtolkningen bestod inte i en slavisk underkastelse inför lagens bokstav. I tveksamma fall var det först genom domstolarnas praxis som lagen fick sin slutliga utformning. När lagen var tyst måste domstolarna sätta sig i lagstiftarens ställe och finna och utforma en rättsregel utifrån lagens grundprinciper eller sakens natur. Ett tydligt exempel på detta var frågan om lagprövningsrätten, för eftersom grundlagen inte reglerade frågan hade domstolarna själva avgjort vad som skulle gälla. Detta innebar att domstolarna i sista hand hade kompetens att själva avgöra sin kompetens, en kompetens som de andra statsmakterna inte hade.250 Berlin slog fast några utgångspunkter: Om en bestämmelse som innehåller förändringar av eller tillägg till grundlagen, eller som är i strid med grundlagen, har tillkommit utan att 94 § iakttagits har den inte blivit grundlag; ett tillägg kan dock ha blivit vanlig lag. Om dess innehåll var i strid med grundlagen var det omtvistat omden var helt ogiltig eller omden trots grundlagsstridigheten skulle anses somgällande lag.251 Anordningar som stred mot grundlag eller lag skulle åsidosättas av domstolarna, jfr 70-71 §§ grundlagen. Detsamma gällde tillfälliga lagar enligt 25 §. Ett påbud som utgav sig för att vara en grundlagsbestämmelse men inte hade tillkommit enligt 94 § var en nullitet.252 Den avgörande frågan var, utifrån dessa utgångspunkter, om en lag, som inte var avsedd att ändra grundlagen, var ogiltig om dess bestämmelser var i strid med grundlagen.253 Svaret berodde på vem som i sista hand kompetens att avgöra detta – lagstiftaren eller domstolarna. Berlin konstaterade att grundlagen inte innehöll någon uttrycklig bestämmelse om detta, att 70 och 71 §§ inte kunde avgöra frågan och att den grundlagsgivande riksdagen hade velat låta frågan stå öppen:254 ”Spørgsmaalet maa derfor afgøres ud fra For250 Berlin 1934 s. 305-307, 1939 s. 307-309, jfr bd 2:1, 3 uppl., Köpenhamn 1933 s. 48. Den dömande makten enligt detta avsnitt behandlade Berlin i de delar av bokverket som utkom år 1934 och 1939. Frågan om lagprövningsrätten behandlade Berlin utförligt i andra delen av sitt bokverk, och texten var i den delen i allt väsenligt densamma åren 1918, 1924, 1933 och 1939. Upplagebeteckningarna är förvirrande; se litteraturförteckningen. 251 Berlin, bd 2:1, 1 uppl., Köpenhamn 1918, s. 51-52, bd 2:1, 2 uppl., Köpenhamn 1924, s. 5858, 1933 s. 59-60, 1939 s. 60-61. 252 Berlin 1918 s. 51-52, 1924 s. 59, 1933 s. 60, 1939 s. 61. För svensk del ansågs detta ”anderledes” år 1924 och 1933 men ”noget tvivlende” år 1939 med hänvisning till Malmgren 1921 s. 43 resp. 1937 s. 59. 253 Berlin 1918 s. 51-52, 1924 s. 59, 1933 s. 60, 1939 s. 61. 254 Berlin 1918 s. 52-53, 1924 s. 59-61, 1933 s. 61-62, 1939 s. 61-64.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=