kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 349 ”Denne langvarige Passivitet” konstituerade en statsrättslig sedvana, som innebar att lagprövning var accepterad.245 Lassens uttalande år 1912 visade att denne ”straks har set Spørgsmaalet i hele dets Rækkevidde”, och även om den uteblivna protesten berodde på ”at Lovgivningsmagten slumrede, da Domstolene i 1912 tilkendte sig Prøvelsesretten” lät den frågan bero och inrättade sig, liksom den verkställande makten, efter detta ställningstagande. Tolkningen av själva grundlagen var inte längre intressant och domarna var inte prejudikat i vanlig mening men verkade ”som statsretlige Kendsgerninger”.246 Faktum var fullbordat. Den danske statsrättsprofessorn Knud Berlin konstaterade att källan till lydelsen ”Den dømmende Magt er hos Domstolene” i 2 § grundlagen var 1831 års belgiska författning, art. 30: ”Le pouvoir judiciaire est exercé par les cours et tribunaux”. Därmed hade domstolarna ställts som en självständig översta statsmakt vid sidan av de två andra statsmakterna, kungen och riksdagen.247 Fördelningen mellan statsmakter – kungen, riksdagen och domstolarna – måste dock jämföras med fördelningen mellan statsfunktioner – den lagstiftande, utövande och dömande – allt i enlighet med Montesquieus lära.248 Skillnaden mellan domstolarna och de andra statsmakterna var enligt Berlin att domstolarna i första hand hade att tillämpa den rätt som de andra statsmakterna hade fastställt, att de inrättats av lagstiftaren och att domarna 244 Jørgensen 1933:2 s. 300. 245 Till frågan om innebörden var att det var en sedvana på grundlagsnivå eller inte, se bl.a. Ross 1966 s. 199 och Borum 1969 s. 51-52. 246 Alla dessa citat från Jørgensen 1933:2 s. 300. Kendsgerning = faktum. 247 Knud Berlin, Den danske statsforfatningsret, bd 2:2, 1 uppl., Köpenhamn 1934, s. 304, bd 2, 4/1 uppl. (anges i förordet endast vara en sammanställning till ett bd av 1933 års bd 2:1 [anges vara 3 uppl.] och 1934 års bd 2:2 [anges vara 1 uppl.]), Köpenhamn 1939, s. 306. Jfr bd 1, 1 uppl., 1916, s. 221-222. 248 Berlin 1934 s. 307, 1939 s. 309. 249 Berlin 1934 s. 304, 1939 s. 306. Knud Berlin: ”…Domstole …, hos hvem Borgerne kan søge Værn ...” ”Herved har Grundloven saa kraftigt sommuligt understreget betydningen af, at der er uafhængige Domstole til, hos hvem Borgerne kan søge Værn, selv hvis det er Statens egne øverste Myndigheder, der maatte gaa deres Ret for nær. Og Grundloven har derved tillige paa skarpest mulig Maade betonet Forskellen mellem Domstolenes Stilling efter Grundloven og deres Stilling før denne, da de ikke var retligt selvstændige Udøvere af Domsmagten, men retligt set kun Organer for den enevældige Konges øverste Domsmagt.”249
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=