konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 348 I analysen av praxis nämnde han 1861 års Juel-Brockdorff-mål, där kungliga bevillningar uppfattades som speciallagar vars grundlagsenlighet inte kunde prövas, och målen där bagare och mölleägare sökt ersättning för förlust av privilegier. Han övergick sedan till Højesterets avgöranden om tiondeavlösning och Lassens uttalande i samband därmed, målen om expropriation och maximipriser och slutligen målen om länsavlösningen. Han menade att ”[f]or dem, der anser sig bundne ved Højesterets Præjudikater, kunde Sagen dermed synes at være afgjort”,240 men han gjorde förbehållet att prejudikat hade mindre betydelse på statsrättens område än eljest och att domarna var behäftade med sådana begränsningar att deras räckvidd måste undersökas närmare.241 Enligt Jørgensen kunde frågan inte besvaras med hjälp av en tolkning av grundlagen. Intressant nog försökte han sedan besvara frågan inte utifrån övergripande teorier utan utifrån rättstillämpningen i enskilda fall. Han framhöll att expropriationsbestämmelsen i grundlagen direkt gav enskilda rättigheter och staten skyldigheter som dessa – såsom parter i en process – enligt civilprocessrättens dispositionsprincip kunde välja att åberopa eller inte åberopa. Åsidosättandet av en lag skedde bara indirekt som ett led i rättstillämpningen i det enskilda fallet.242 Detta är intressant eftersom det implicerar att Jørgensen numera menade att den dömande makten var sidoställd med de övriga statsmakterna och att det inte var fråga om lagens giltighet utan om något mera begränsat, nämligen dess tillämplighet i det enskilda fallet.243 Jørgensen konstaterade att i 1912-1929 års avgöranden hade ingen påstått att åberopandet av lagens grundlagsstridighet skulle avvisas, och att Lassens uttalande i anslutning till 1912 års dom kan ha haft betydelse för detta. Detta gällde så mycket mer som fråga om lagprövning också kunde uppkomma i fall då båda parterna var privatpersoner. Härav, och då riksdagen aldrig uttalat sig mot lagprövningen, drog han slutsatsen att de övriga statsmakterna accepterat den. 240 Jørgensen 1933:2 s. 296. 241 Jørgensen 1933:2 s. 294-296. 242 Jørgensen 1933:2 s. 296-298 243 Jfr dock P. Andersen 1960 s. 113, som inte vill tillerkänna förhandlingsprincipen någon betydelse i det sammanhanget. ”Det svar paa Spørgsmaalet om Domstolenes Kompetence eller Inkompetence, som Grundloven ikke har givet, er da kommet til at foreligge ved den følgende Retsudvikling, der er kendetegnet ved, at Lovgivningen ikke overfor Domstolene har krævet, at de afholdt sig fra at sætte Lovene i Modsætning til Grundloven.”244
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=