kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 345 Även i Finland kunde hade samma diskussioner förts, men gentemot de andra länderna finns från år 1919 en artskillnad: Prövningen av förordningars lag- och grundlagsenlighet hade reglerats i grundlagen på ett sätt som ansågs utesluta lagprövning. Som kommer att behandlas i det följande antogs så gott som all tänkbart grundlagsstridig lagstiftning i den ordning som gällde för grundlagsändring. Rättsläget i Finland skiljer sig på så sätt från det i de andra länderna. Jämför man nu med den tyska diskussionen kan några paralleller dras. I Tyskland diskuterades på 1920-talet effekterna av att det fanns en ”lucka i lagen” – det förhållandet att lagprövningen inte uttryckligen reglerats kunde tas som stöd för att den fanns, eftersom den inte förbjudits, eller att den inte fanns, eftersom den inte tillåtits.228 I tysk praxis hade olika domstolar under tidigt 1920-tal uttalat att de kunde pröva lagars formella och materiella grundlagsenlighet, och år 1925 bekräftade Reichsgericht detta rättsläge.229 Förutsättning för tillämpning av den aktuella lagen var enligt Reichsgericht „daß sich keine durchgreifenden Bedenken gegen die Verfassungsmäßigkeit des Gesetzes ergeben”. Reichsgericht förutsatte att en lag som inte formellt var en lag om grundlagsändring enligt art. 76 i Weimar-författningen inte kunde ändra grundlagen, och då skulle domarna åsidosätta en grundlagsstridig lag, särskilt somWeimar-författningen inte innehöll någon bestämmelse som uteslöt en sådan prövning.230 Prövningen utföll så att lagen inte stred mot författningen. I USAhade lagprövningen länge varit etablerad, men den kom nu under debatt. På samma sätt som i Norge hade domstolarna visat att de kunde göra allvar av hotet att åsidosätta grundlagsstridig lag, och det hade väckt politiska reaktioner. Som kommer att diskuteras i nästa avsnitt kom under denna period förslag om att inskränka lagprövningen eller ändra de regler i grundlagen mot vilka lagarna prövades. Effekten blev densamma som när Roosevelt senare hotade den amerikanska Högsta domstolen med att utnämna fler domare – det konstitutionellt kritiska dömandet avstannade. 228 Herrmann 2001 s. 108-112. 229 RGZ111 s. 320 (dom den 4.11.1925), citatet från s. 323; se härtill Gusy 1985 s. 80-86 och Kessel 2011 s. 217-219. 230 RGZ111 s. 320 på s. 322-323, citatet från s. 322.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=