konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 344 I Danmark och Sverige var rättsläget på 1920-talet sådant att domstolarna kunde tillämpa grundlagen. De kunde möjligen åsidosätta lag (Danmark) eller förordning (Sverige) om grundlagsstridigheten var säker (Danmark) eller om den statsmakt som hade beslutat föreskriften hade agerat utanför sin behörighet (Sverige).Lagstiftaren hade vidamöjligheter att tolka begrepp i grundlagen (Danmark uttryckligen, men detsamma kan även sägas gälla Sverige). Men några klara exempel med principiella resonemang fanns egentligen inte. Jämför man med Finland kan man säga att prövning av förordningars lag- och grundlagsenlighet var förutsedd i grundlagen där, medan prövning av lagars grundlagsenlighet var utesluten. I Norge, motsatsvis, stod det genomRt. 1890 s. 455 (’en celeber dom’), bekräftat i Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken), klart att domarna kunde åsidosätta grundlagsstridig lag. Hotet var inte tomt utan hade fullföljts i ett antal fall. Det hade rättskulturellt stöd tillbaka till tidigt 1800-tal för den som letade efter sådant. Problemet med att ställa Norge på ena sidan mot de andra länderna är att det finns vissa frågetecken i materialet. Justitiarius Thinn hade klargjort att han egentligen inte ansåg att lagprövning skulle ske, och det fanns fall där domstolarna hade visat stor återhållsamhet. Skillnaden mellan Norge och de andra länderna är därmed en gradskillnad – samma tendenser kommer till uttryck i alla länderna, och samma inspiration från andra länder hade förekommit alla länderna, låt vara att tyngdpunkten låg på amerikansk rätt i Norge och på tysk rätt i Finland. Skillnaden ligger i att det i Norge fanns fall från Høyesterett där domarnas konstitutionellt kritiska dömande hade bestämt utgången. Sådana fall fanns bara i mellaninstanserna, åtminstone hos enskilda domare där, i Danmark och Sverige. Det innebär att gradskillnaden är av viss betydenhet, men det är inte så att de tänkesätt som gällde i Norge var helt främmande för dansk och svensk publik. Som exempel kan nämnas att justitiarius Thinn argumenterade för att grundlagen var en instruktion till lagstiftaren och därmed sidoordnad andra normtyper, en uppfattning som annars kunde uppfattas som främmande för norsk rätt. s. 173, 1917 s. 392, 1917 s. 402, 1917 s. 920, 1917 s. 929, 1918 I s. 568, 1918 II s. 282, 1919 s. 17, 1919 s. 462, 1919 s. 742, 1920 s. 282, 1920 s. 397, 1920 s. 497, 1920 s. 909, 1921 s. 721, 1922 s. 624, 1922 s. 671, 1923 II s. 23, 1925 s. 1014, 1926 s. 294, 1926 s. 955, 1927 s. 677, 1927 s. 1057, 1928 s. 152, 1928 s. 859, 1928 s. 1051, 1929 s. 529, 1930 s. 381, 1931 s. 865. Sammanfattande slutsatser: Likhet eller olikhet?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=