kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 343 framhållit att regelrätta åsidosättanden nästan inte förekom efter plenilagens tillkomst.224 Norge skiljer sig åt från de andra länderna genom att exemplet redan var satt. Høyesterett hade vid ett flertal tillfällen – särskilt 1866 års principiella dom ochRt. 1890 s. 455 (’en celeber dom’) – åsidosatt lagar och andra föreskrifter eller tillämpat dem mot ersättning. Detta bekräftades i Rt. 1918I s. 401 (den stora koncessionssaken), där dessutom staten hade invänt mot lagprövningen. Domaren Mejdell var tydlig med att domstolarna var en med de andra sidoordnad statsmakt och att grundlagen var överordnad. Justitiarius Thinn accepterade att rättsläget var sådant att lagprövningsrätten existerade men hade hellre sett att den inte gjorde det – att grundlag (som ”rettesnor-instruktion” för lagstiftaren) och lag var sidoordnade. Ställningstagandet är motsatt Rafael Erichs, som i Finland vid samma tid ville ha lagprövningsrätt men accepterade att den inte existerade. I Rt. 1918I s. 401 (den stora koncessionssaken) slog Høyesterett fast lagprövningsrättens existens men åsidosatte inte lagen. I Rt. 1910 s. 174 (retroaktiv arvsskatt) åsidosattes skattebeslutet i den del det hade haft retroaktiv verkan, och i Rt. 1918II s. 47 åsidosattes en omreglering av odelsrätten som ansågs retroaktiv. Parallellt fanns emellertidRt. 1919 s. 449 (vin under kriget) där kriget gjorde acceptansen från domstolens sida större gentemot statlig reglering. Genom plenilagen bekräftades domstolarnas lagprövningsrätt samtidigt som utövandet av den försvårades. Bedömningen i det fall där lag åsidosattes –Rt. 1918II s. 47 (odelsrätt I) – ansågs i efterhand som för långtgående.225 Detta innebär, trots att lagar hade åsidosatts och rätten för domstolarna att göra så därmed borde anses klar, att det var osäkert hur långt domarna var beredda att gå. Justitiarius Thinn hade uttryckt en skeptisk hållning. Om man talar om lagprövningens storhetstid226 är det snarare så att det konstitutionellt kritiska dömandet klart existerar227 men det är knappast en storhetstid i det avseendet att det är accepterat som en självklar del av dömandet. 224 Sandmo 2005 s. 52, även s. 149-168. 225 Rt. 1948 s. 1147. 226 Sandmo 2005 s. 114. 227 Under perioden kan nämnas bl.a. 1903 s. 673, 1904 s. 525, 1904 s. 687, 1905 s. 289, 1905 s. 823, 1911 s. 38, 1911 s. 265, 1911 s. 337, 1912 s. 648, 1913 s. 431, 1914 s. 225, 1914 s. 262, 1914 s. 526, 1915 s. 92, 1915 s. 169, 1915 s. 492, 1915 s. 617, 1916 s. 1240, 1916 s. 1275, 1917 Sammanfattande slutsatser: Uttryckligt stöd, sedan tvekan och bekräftelse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=