konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 340 Odelsrätten är speciell för Norge och skyddas i 107 § grundlagen, som säger att den inte får upphävas men att de närmare förutsättningarna för dess utövande till största nytta för staten och allmogen bestäms av Stortinget. Odelsrätt är en rätt knuten till jordbruksmark som har ägts av en person eller en släktlinje i minst 20 år. Den innebär att en begränsad krets av släktingar har en latent rätt att överta marken mot en lösensumma, om den säljs av ägaren till någon utan odelsrätt eller till någon med sämre odelsrätt, till exempel en yngre släkting. En liknande rätt, som också skyddas i 107 § grundlagen, är åsätesretten, som innebär att det äldsta barnet mot en åsetestakst har rätt att få hela fastigheten på sin lott vid förälderns död. Odels- och åsetestaksten är lägre än marknadsvärdet.206 I Rt. 1918 II s. 47 fann Høyesterett – domarna Vogt, Rivertz, Fürst och Prydz – att en odelsrätt som hade uppkommit enligt 1821 års lag om odelsrätten på grund av förbudet i 97 § grundlagen mot retroaktiv lagstiftning inte kunnat upphävas av en lag av år 1907, som innebar att det offentliga kunde förvärva sådan mark utan hinder av odelsrätten. Detta gällde, enligt Høyesterett, även om den reella rätten att inlösa marken inte hade uppkommit före statens förvärv eftersom det fanns en närmare odelsberättigad som i första hand hade kommit i fråga att förvärva egendomen eller få lösensumman. En anledning till det starka skyddet för en latent odelsrätt var att skyddet för odelsrätten i 107 § kunde läsas samman med förbudet mot retroaktiv lagstiftning i 97 § grundlagen207 och att ett upphävt skydd för de latent odelsberättigade skulle göra 107 § verkningslös.208 Høyesterett jämförde den latenta odelsrätten med en sekund panträtt och distanserade sig från en tidigare dom från samma år,209 där odelsrätten ansågs ha uppkommit efter det att 1907 års lag hade trätt i kraft. Eftersom odelsrättens syfte var att bevara odelsjorden i släkten kunde lagen inte anses bindande mot ersättning, utan den skulle åsidosättas i det aktuella fallet.210 En minoritet i Høyesterett – domarna Frisak och Berg och justitiarius Thinn – menade att lagen bara var grundlagsstridig gentemot en odelsbe206 Erlend Baldersheim, Objektet for odelsrett og åsetesrett. Ein kritikk av Høgsterett sin praksis, Oslo 2008, s. 9-12. 207 Rt. 1918II s. 47 på s. 48. 208 Rt. 1918II s. 47 på s. 49. 209 Rt. 1918I s. 497. 210 Rt. 1918II s. 47 på s. 49. • Omfattningen av skyddet för odelsrätten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=