konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 34 minstone tillbaka till antagandet av grundlagar i de nordiska länderna under 1800-talets första hälft. Härigenom introducerades rättsstatsidealet samt olika typer av maktfördelning mellan lagstiftande, styrande eller verkställande och dömande statsmakter. Principen om den dömande maktens oavhängighet innebar dock inte utan vidare att domarna skulle bedöma lagars grundlagsenlighet. Den principen kunde vara tillgodosedd om domarna självständigt tillämpade lagen på det enskilda fallet, och lagen kunde anses uttömmande definiera den enskildes fri- och rättigheter. De förhållandena att kejsaren-storfursten Alexander I år 1809 hade lovat att upprätthålla de gällande (svenska) grundlagarna för storfurstendömet Finland, att de norska och danska grundlagarna av år 1814 respektive 1849 innehöll uttryckliga frioch rättigheter, ochatt den svenska regeringsformen av år 1809 innehöll bestämmelser som fördelade olika typer av lagstiftningsmakt på olika kombinationer av organ och dessutom innehöll en del materiella bestämmelser, innebar att det kunde uppkomma spänningar mellan grundlag samt lagar och lägre föreskrifter i Norden. I de flesta fall är det oproblematiskt att domaren är lojal med lagen och därmed med lagstiftarens intentioner. Det uppkommer emellertid problem om lagen är eller kan misstänkas vara grundlagsstridig. Innebär lojaliteten mot lagen i förlängningen också en lojalitet mot lagstiftaren,13 särskilt mot 13 Jfr till skillnaden mellan domarens skyldighet att tillämpa lagen och andra lagstiftaruttalanden redan Johann Ludwig Klüber, Die Selbständigkeit des Richteramtes und die Unabhängigkeit seines Urtheils im Rechtsprechen; im Verhältniß zu einer Preussischen Verordnung vom 25. Jänner 1823 [---], Frankfurt amMain 1832, s. 22-26. – Kravet på domarnas lojalitet gentemot lagstiftaren har tydligast framhållits av Per Olof Ekelöf i Rättegång. Första häftet, första gången i 4 uppl., Stockholm 1974, s. 56, ännu i 8 uppl. (utg. Henrik Edelstam), Stockholm 2002, s. 85: ”Såtillvida intar domstolarna en beroende ställning till landets politiska instanser att de måste med fullständig lojalitet tillämpa de lagar, som de senare har beslutat.” I 4 uppl. 1974 (samt 5 uppl. 1977 s. 60 och 6 uppl. 1980 s. 60) hänvisar Ekelöf till Henri Battifol, ”Questions de l’interprétation juridique” i Archives de Philosophie du Droit 1972 s. 21, där Battifol diskuterar att lagtolkaren skall välja en lösning som passar med tankarna bakom lagen; i 7 uppl. 1990 och 8 uppl. 2002 däremot – och ännu mindre klargörande – till Hannu Tapani Klami, Anti-legalism. Five essays in the finalistic theory of law, Turku 1980 s. 35 mitten. Se också Göran Lambertz’ uttalande att ”normalt är ju domstolen helt solidarisk med lagstiftaren” i ”Normprövning och demokrati”, SvJT2007 s. 809-826 på s. 817. I Norge har Torstein Eckhoff uttalat sig på liknande sätt. Se Rettskildelære, 1 uppl., Oslo 1971, s. 67, ännu i 3 uppl., Oslo 1993, s. 63 och 5 uppl., Oslo 2001, s. 72: ”Flere grunner taler for at man bør [lägga en viss vikt vid vad lagstiftarna har menat eller velat]. For det første er det vel så at lojalitet overfor lovgiverne [de som förberett och beslutat om antagande av lagförslag] bidrar til å styrke demokratiet.” I Danmark är generella uttalanden av detta slag svårare att hitta, men Henrik Palmer Olsen utgår i Magtfordeling. En analyse af magtfordelingslæren med særligt henblik på den lovgivende magt, København 2005, s. 251,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=