kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 339 Lagprövningen erkändes således av en enig Høyesterett, även om ledamöterna var beredda att gå olika långt i utövningen av den, och den slogs också fast referatrubriken: ”Det tilligger domstolene at prøve, om en lov er i strid med grundlovens bestemmelser”.200 Som sagt avslogs dock ersättningskravet, detta efter det att domarna hade haft olika uppfattningar huruvida inskränkningarna i äganderätten verkligen stred mot grundlagen eller inte. Majoriteten menade, i anslutning till byrettens assessor Siewers,201 att det inte var fråga om tvungen äganderättsövergång utan om en reglering av utövandet av rådigheten, en reglering sommed samhällsutvecklingen skulle behöva bli allt mer ingående.202 En minoritet biföll ersättningskravet med stöd av ”klassiske rettsstatsholdninger”203 såsom att kärnan i äganderätten skulle försvinna om en markägare inte kunde exploatera sin egendom utan att samtidigt bli av med äganderätten. Eirik Holmøyvik har tagit referenserna till Aschehoug i 1918 års dom som stöd för hans stora auktoritet,204 och det kan konstateras att Aschehougs teori inte kunde bortses från vid denna tid. Det viktiga var att söka stöd hos honom. Men jag är lite mera tveksam till att ”den siste motstanden i Høgsterett mot prøvingsretten resignerte”205 genom denna dom. Trots allt hade lagprövningen inte tillämpats konsekvent sedan år 1890, och att staten pläderade för att lagprövning inte skulle utföras visar att tiden var mogen för ett ifrågasättande. Vad Thinn gjorde var att han böjde sig för etablerad doktrin och praxis, men frågan var inte med detta slutligt avgjord. Hans argument att grundlagen var skriven som riktlinje för lagstiftaren, vilket medförde en underordnad ställning för domstolarna, skulle återkomma. 199 Rt. 1918I s. 401 på s. 426-427. 200 Rt. 1918 I s. 401. Jfr Skeie 1923 s. 271, som sade att domen inte var ett prejudikat, eftersom lagen inte åsidosattes, trots att påståendet inte avvisades utan ogillades. Mot bakgrund av den allmänna och hans egen uppfattning i huvudsaken – nämligen att lagprövningen existerade – är detta betydelselöst. 201 Rt. 1914 s. 177 på s. 205-208. 202 Jfr Rt. 1970 s. 67 på s. 70-71, där detta utförligt refererades och åberopades, samt Rt. 2007 s. 1281 (tomtefeste II) p. 88 och tillbaka till 1890 s. 455 och 1896 s. 609. 203 Sandmo 2005 s. 137. 204 Holmøyvik 2007 s. 755. 205 Holmøyvik 2007 s. 755. sagt, ogsaa er kommet til uttryk dels direkte og dels forutsætningsvis i forskjellige høiesteretsvoteringer. Og jeg bøier mig herfor, idet jeg forøvrig angaaende spørsmaalet sluttermig til den opfatning derav, somer fremholdt av hr. assessor Berg.”199
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=