konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 338 en rad andra grundlagsbestämmelser och med grundlagens principer. Utifrån grundlagens systemmåste domstolarna anses ha en med de andra makterna sidoordnad funktion, och Stortingets grundlagsstiftande makt var inte densamma som den lagstiftande. Som vanlig lagstiftare måste Stortinget hålla sig inom grundlagens ramar. Han framhöll den lagtolkande makten och menade att om det var klarlagt att den lagstiftande eller utövande makten gått över sina gränser fick domstolarna göra den grundlagstolkning som de fann rätt. Lagstiftarens tolkning av lag och grundlag hade inte företräde framför domstolens egen. Slutsatsen var att markägaren hade rätt till ersättning eftersom han faktiskt blev skyldig att avge egendomen till staten efter koncessionstidens utgång. Votumet är märkligt på så sätt att original intenttanken inte helt stämmer med lagprövningen och lagtolkningen samt att den vittgående tolkningen av grundlagens bestämmelser och sammanhang inte kombineras med en samlad tolkning av lag och grundlag. Ragnhildur Helgadóttir har emellertid framhållit att Mejdell försökte dra gränsen mellan tilllåtet och otillåtet utövande av statsmakt enligt amerikansk teori,196 medan Sandmo har fäst störst vikt vid betydelsen av det juridiska hantverket i och med att Mejdell åberopade domarnas särskilda skicklighet när det gällde att tolka lag.197 Assessorerna Bjørn och Hambro instämde väsentligen med Mejdell. Assessor Heggen instämde väsentligen med Backer, liksom e.o. assessor Berg, som förespråkade ett uppenbarhets- eller otvivelaktighetsrekvisit: bara lagar som ”aabenbart eller utvilsomt”198 stred mot grundlagen kunde åsidosättas. Enligt honom skulle, om flera möjliga tolkningar fanns, lagstiftarens gälla. Han fann stöd för detta hos såväl Aschehoug som Stang och Dunker. Till skillnad från Mejdell menade han, att grundlagsbestämmelserna skulle tolkas strikt. Høyesterettsjustitiarius Thinn, som slöt sig till Backer och Berg, yttrade att han var: 196 Helgadóttir 2006 s. 91. 197 Sandmo 2005 s. 134-135. 198 Rt. 1918 I s. 401 på s. 424. ”personlig av den mening, at det vilde være den forfatningsmæssig rigtige lære, at domstolene ikke har en saadan kompetanse, med andre ord, at de paagjældende bestemmelser i grundloven er git som en rettesnor-instruktion for den lovgivende myndighet, til hvis eget diskretionære skjøn en lojal befølgelse av dem er overlatt. Jeg maa imidlertid medgi, at denne opfatning av grundlovsbestemmelserne ikke stemmer med den almindelige retsoppfatning, saaledes somdenne i tidens løp har utviklet sig og git sig tilkjende i den juridisk-videnskabelige litteratur og, som før
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=