konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 336 skulle gälla från den 1 april. Föreskriften åsidosattes för tiden mellan den 1 och 27 april. Eckhoff noterade att det var svårt att finna en klar gräns mellan ingrepp som bedömdes som omreglering av en äldre rättighet respektive fråntagande av rättigheten.184 Han bedömde också att Høyesterett åren 1909-10 ”la till grunn en strengere målestokk enn før”.185 Han har en rimlig förklaring till varför det bortfallna kungliga vetot skulle ha haft inverkan, vilken påminner om Reuterskiölds när det gällde maktbalansen: Om man emellertid beaktar lagprövningens långa historia före 1909 och 1884 är sambandet inte lika tydligt. Om praxis runt 1910 när det gällde välförvärvade rättigheter kunde stödjas på 1890 års dom är det snarare i den tidsperioden som anledningen till förändringen i domarattityd måste sökas. Anledningen till en ökadmängd åsidosättanden runt år 1910 kan, som Slagstad och Smith har framhållit, snarare anses ha ett samband med övergången till ”det moderne industrikapitalistisk samfunn, med en aktivt regulerende stat”.187 Även Eckhoff har noterat att lagstiftarna blev dristigare och antog fler lagar som kunde skapa grundlagsproblem.188 Näringsfriheten och de välförvärvade rättigheterna stod mot en offentlig regleringspolitik.189 Även om Rt. 1890 s. 455 (’en celeber dom’) inte på sin tid var ett uttryck för en enhetlig praxis, hade det avgörandet reetablerat den lagprövningsrätt som funnits sedan tidigare. Åsidosättandet i Rt. 1910 s. 174 (retroaktiv arvsskatt) framstår exempelvis som ganska självklart mot bakgrund av 97 § grundlagen och 1841 års avgörande om stämpelskatt. Redan år 1915 hade domstolarna enligt Eckhoff blivit mer återhållsamma till förmån för lagstiftningen.190 Några år senare märktes förändringen tydligt: I Rt. 1919 s. 449 var det fråga om rätten att sälja vin, och målet avgjordes i världskrigets skugga. Høyesteretts majoritet fann att i den extraordinära situation som kriget innebar var vinförsäljningen en samhällsfara, som 184 Eckhoff 1975:2 s. 192-194. 185 Eckhoff 1975:2 s. 194. 186 Eckhoff 1975:2 s. 203. 187 Slagstad 1990 s. 172. 188 Eckhoff 1975:2 s. 197-198. 189 Hiorthøy 1967 s. 127, Slagstad 1990 s. 171-172, E. Smith 1993 s. 183-187. Se också Langeland 2005 s. 504-552 och Sandmo 2005 s. 117-138. 190 Eckhoff 1975:2 s. 196. ”Fra et maktbalansesynspunkt måtte det fortone seg som ønskelig å få en motvekt mot lovgivningsmakten som erstatning for den som var gått tapt. Og det kunne synes naturlig at den tredje statsmakt overtok denne oppgaven.”186
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=