Att så kunde ske slogs fast i NJA1934 s. 515 (Lübeckska målet). Några utförliga skäl angavs inte. Det kan antas att Högsta domstolen kände till rättsutvecklingen i Højesteret och i Reichsgericht och att klargörandet skall ses som inspirerat av den. Utvecklingen iHögsta domstolens rättspraxis, där först kommunal normgivning och sedan förordningar prövades, påminner om den tyska rättsutvecklingen från sent 1800-tal till 1920-talet.178 Den svenska diskussionen var, som vi skall se i nästa avsnitt, inte enig i sitt ställningstagande, och därför var Högsta domstolens uttalande en viktig markering av vad som gällde. Med Seips formulering ”klumper sig” ett antal domar ”sammen” i åren 1909-10, varför dessa år enligt honom ”betegner [---] et høydepunkt i høyesteretts forsøk på å blåse seg opp.”179 Eckhoff har antagit att det successivt efter år 1884 fram till år 1905 bortfallna kungliga vetot medförde ökat åsidosättande efter år 1909, i jämförelse med att ingen lag åsidosattes 18961908.180 Det handlade om bedömningar av om nya föreskrifter bara utgjorde en omreglering av en äldre rättighet eller om fråntagande av rättigheten. I en del fall181 ansågs regleringar av redan gällande rättigheter så ingripande i rättigheternas substans att de kunde jämställas med fråntagande av rättigheterna, men i andra182 däremot var regleringen inte så ingripande. De fall som handlade om alltför långtgående ingrepp i redan bestående rättigheter handlade om regleringen av alkoholförsäljning (Rt. 1909 s. 417) och om regleringen av skogsavverkning (Rt. 1909 s. 417), alltså frågor där lagstiftarens reformer stod mot enskildas rättigheter. Det innebar givetvis att domstolarnas lagprövning blev kritiserad och omdebatterad.183 I Rt. 1910 s. 174 hade Stortinget fastställt en viss arvsskatt den 27 april 1907 men angivit att den Norge Uppblåsning? Sedan moderering kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 335 178 Stolleis 2003, Kessel 2011 s. 217-223. 179 Seip 1968 (Den norske høyesterett) s. 100. Se vidare Eckhoff 1975:2 s. 192-202 och om teoribildningen Helgadóttir 2006 s. 17-22 och 60-88. 180 Eckhoff 1975:2 s. 191-192. 181 Rt. 1909 s. 156, 1909 s. 417, 1910 s. 124, 1910 s. 181, 1910 s. 185. 182 Rt. 1910 s. 283, 1912 s. 321 och 1913 s. 773 183 Se närmare Erling Sandmo, Siste ord. Høyesterett i norsk historie 1814-1965, del II 1905-1965, Oslo 2005, s. 117-128. • ’Høyesteretts forsøk på å blåse seg opp’?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=