Man kan här jämföra med 97 § Norges grundlag, som säger att ingen lag får ges tillbakaverkande kraft. Något sådant grundlagsskydd fanns inte, så inget hindrade omreglering i samfällt stiftad lag. I det kravet låg också ett rättighetsskydd, om än avmindre hindrande art. Om reglementet i detta fall tolkades i enlighet med en högre rättsprincip – skydd för välförvärvade rättigheter mot indragning av Kungl. Maj:t ensam – eller åsidosattes som tillkommet i fel ordning, är i och för sig likgiltigt. Det intressanta är att domarna tog på sig uppgiften att kritiskt granska om förändringen ”lagligen” kunde ske på det sätt som skett och inte tvekade att bortse från den när så inte var fallet. Ett annat exempel relaterar till det så kallade mattvånget. I ett refererat hovrättsavgörande, SvJT1920 ref. s. 70, diskuterades verkan av att en myndighet, Kontrollstyrelsen, föreskrivit att bolag som överlät en utskänkningsrätt måste villkora överlåtelsen med att rusdrycker bara fick säljas i samband med intagande av måltid. En restauratör i Trelleborg åtalades för att ha ”utskänkt spritdycker till icke spisande gäster”.161 Restauratören bestred ansvar för brott eftersom Kontrollstyrelsen saknat befogenhet att meddela föreskriften. Rådhusrätten och hovrätten ogillade åtalet. Rådhusrätten fann att Kontrollstyrelsens föreskrift inskränkte lagfästade bestämmelser i en förordning, varför föreskriften saknade stöd av lag. Hovrätten var mer försiktig i sina uttalanden och nöjde sig med att konstatera att föreskriften inte var ”av sådant slag, att dess överträdande kunde [---] medföra ansvar.”162 Icke desto mindre förefaller det som att hovrätten lät högre norm gå före lägre. Det så kallade Neuendorffska målet, NJA1928 s. 88,163 handlade om att vissa statstjänstemän enligt ett lönereglemente av år 1921 skulle vara pliktiga att låta sig förflyttas till en annan statlig tjänst med bibehållande av sin lönegrad. Frågan var om detta stred mot 36 § regeringsformen. I en kungörelse i anslutning till reglementet gavs möjlighet för tjänstemännen att anmäla att de inte ville underkasta sig reglementets villkor. Andre kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet C. G. Neuendorff blev förflyttad till kammarrätten och stämde staten för att få fastställt att beslutet inte var bindande för ”icke --- förtjäna avseende”? konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 330 161 SvJT1920 ref. s. 70 på s. 71. 162 SvJT1920 ref. s. 70 på s. 72. Till hovrätts lagprövning, se också SvJT1917 ref. s. 53. 163 Jfr ävenNJA1899 s. 178 och 1910 s. 277 (konstitutorial I och II). • Neuendorffska målet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=