konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 328 ålagt soldaten straff ”i uppenbar strid mot”149 ett stadgande i tryckfrihetsförordningen. Vad som gjorde att tryckfrihetsförordningen hade företräde – om det var fråga omlex superior eller lex specialis – framgår inte, men det första ligger närmast till hands. Noteras bör att det inte var fråga om något generellt åsidosättande av en föreskrift – disciplinreglerna kunde tillämpas i andra fall men inte just i detta.150 De första refererade rättsfall där regeringsformen åberopades som stöd för existensen av individuella rättigheter handlade om tjänstemäns skydd enligt 36 §. De första fallen handlade om konstituerade tjänstemän, det vill säga sådana som inte var anställda med fullmakt utan med så kallat konstitutorial. I NJA1899 s. 178 fann hovrätten att dessa tjänstemän inte omfattades av 36 §. Käranden i målet hade emellertid framgång med sin talan, även om Högsta domstolen inte sade annat än att ”något förhållande icke ådagalagts”151 på grund varav han skulle vara förlustig sina löneförmåner. I NJA1910 s. 277 fick en fängelsekamrerare framgång med sin talan mot staten. Fängelset där han arbetade lades ned, men eftersom han var döv förflyttades han inte till annat fängelse. Riksdagen satte i budgetärendet ned hans ersättning med en fjärdedel enligt vissa regler eftersom han betraktades som tjänstledig. Domstolarna tog upp och beviljade hans anspråk på full ersättning. Regeringsformen åberopades inte uttryckligen men att kronan ej visat ”laga skäl”152 att sätta ned hans ersättning.153 Ett budgetbeslut utgjorde alltså inte sådana skäl. Undén menade år 1956 att vissa rättsfall – sannolikt de här båda nämnda fallen om verkan av konstitutorial – inte berörde grundlagen utan verkan av anställningsavtalet mellan stat och tjänsteman. Han tillade emellertid att Högsta domstolen möjligen hade förutsatt att ensidiga ändringar kunde göras genom civillag men inte genom administrativ föreskrift,154 vilket ju indirekt gör frågan till en grundlagsfråga. Här kan också nämnas NJA1919 s. 246, där delägare i ett aktiebolag hade delat upp dess innehav av alkoholvaror mellan sig. Kungl. Maj:t lade emel149 NJA1901 s. 280 på s. 283. 150 Se också NJA1903 s. 191 och 1914 s. 381. 151 NJA1899 s. 178 på s. 183. 152 NJA1910 s. 277 på s. 279. 153 Myrbergs (1930 s. 164) påstående att löneförmånerna berövats kamreraren genom beslut av ”Konung och riksdag” är korrekt såtillvida som att båda dessa statsmakter varit involverade i beslut rörande honom men missvisande såtillvida som ”beslut av Konung och riksdag” för tankarna till lagstiftning, vilket det alltså inte var fråga om prövning av. Jfr bl.a. NJA1911 s. 201, 1920 s. 134, 1920 s. 653 och 1924 s. 590. 154 Undén 1956 s. 262.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=