kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 327 även om han inte närmare diskuterade den.148 Jag anser dock att Knudsen har en poäng: vad är det värt att domstolarna säger att de har lagprövningsrätt, om än med en bred normprövningsmarginal – om alla berörda vet att domstolarna i realiteten aldrig skulle förmå sig till att åsidosätta en lag som grundlagsstridig? Den enda betydelse en sådan utsaga kan ha är att den kan utgöra ett frö inför framtiden. Det egenartade kan emellertid ligga i att de fall Knudsen åberopade inte gav mycket bättre stöd för lagprövningen. När det gäller tolkningen av lag och grundlag kanUfR1925 s. 277 (hjemmel i Danske lov?) och 1935 s. 1 (domarpensionering) ställas mot varandra. 1925 års fall är ett exempel på det konstitutionellt kritiska dömandets negativa sida; om grundlagsstöd inte finns för ett ingrepp mot enskild (hjemmel saknas) kan ingreppet inte göras gällande. Det handlar om att grundlagen har givit vissa befogenheter till lagstiftaren, men om lagstiftaren inte har använt dessa kan den styrande makten inte agera på egen hand. I 1935 års fall hade grundlagsstiftaren givit domarna vissa rättigheter, som lagstiftaren hade kringgått. I 1925 års fall stred ingreppet även mot grundlagens syfte, att undvika oförutsebara frihetsberövanden, men i 1935 års fall fanns en bättre överensstämmelse mellan grundlagens syfte och den ifrågasatta föreskriften. I Sverige fanns framför allt genom Blombergs författarskap stöd för domstolarna att pröva om föreskrifter beslutats av rätt organ och om lagar materiellt stred mot någon grundlagsbestämmelse. Men fick detta genomslag i praxis? När det gäller tryckfriheten finns några intressanta mål. I det första av dem, NJA1901 s. 280, hade en soldat i en tidningsartikel lämnat uppgifter om förhållanden vid ett regemente, vilka befälhavaren ansåg nedsättande för regementet. Han dömde soldaten till disciplinpåföljd. Sedermera åtalades befälhavaren för tjänstefel och dömdes själv till disciplinansvar. Han argumenterade för att det var oklart om tryckfrihetsförordningen eller disciplinreglerna skulle ha företräde, men Högsta domstolens majoritet tvekade inte om att det var tryckfrihetsförordningen som vägde tyngst. I Krigshovrättens av Högsta domstolens fastställda utslag angavs att befälhavaren hade 147 UfR1927 s. 1060, 1928 s. 671, 1935 s. 1 (domarpensionering) och 1936 s. 99. 148 Alf Ross, ”Replik i spørgsmålet om domstolenes prøvelsesmagt” i Juristen1959 s. 205. Sverige • Några tidiga fall där grundlagarna tillämpades Försiktigt men delvis effektivt konstitutionellt kritiskt dömande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=