konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 324 en lag år 1933 föreskrevs att domare skulle pensioneras vid 70 eller i vissa undantagsfall 72 års ålder, varvid de skulle få pension enligt lagen. Sex f.d. domare stämde staten och yrkade i UfR1935 s. 1 ersättning med mellanskillnaden mellan pensionen och lönen. De menade att lagen var grundlagsstridig och i vart fall att de, som utnämnts innan den trädde ikraft, inte skulle omfattas av dess tillämpning. Man kan tycka att detta var ett ovanligt klart fall avmotstridighet mellan lag och grundlag:130 Grundlagen gav en möjlighet för staten att avskeda domare som hade fyllt 65 år utaninkomstnedsättning, men lagen öppnade vid sidan därav en möjlighet för staten att avskeda domare som hade fyllt 70 år medinkomstnedsättning. Detta påverkade domarnas oavsättlighet och därmed deras oavhängighet. Højesteret fann att grundlagsbestämmelsen inte var uttömmande och att lagstiftaren kunde införa andra grunder för avsked än den grundlagsstadgade, ”naar Aldersgrænsen fastsættes saaledes, at Dommerne ved denne Alder ikke længer kan anses fuldt egnede til at bestride deres Embedsforretninger, hvilket findes at være Tilfældet med den Aldersgrænse, der er indført […]”.131 Åldersgränsen berörde alltså inte domarnas oavhängighet och öppnade inte för godtyckligt avsättande av domare. Syftet med grundlagsbestämmelsen var att reglera fallen då regeringen skönsmässigt ville bedöma domares personliga förhållanden. Någon välförvärvad rättighet grundad på grundlagsbestämmelsen fanns inte heller. Domarnas talan ogillades. Højesterets hela resonemang kan förstås som en jämförelse mellan syftet med grundlagsbestämmelsen – att undvika godtyckligt avskedande av domare – och syftet med lagen – att pensionera domare vid en viss ålder. Mellan dessa syften finns ingen motsägelse. Men jämför man ordalydelserna i bestämmelserna är de, som nyss nämnts, helt motstridande. Det kan å ena sidan förefalla klokt att pensionera gamla domare och att beakta syftena bakom lagen, men å andra sidan verkar det mindre klokt att så klart åsidosätta en rättssäkerhetsgaranti intagen i grundlag. Med sådan lagkonform grundlagstolkning – hur kan man förutse tolkningen av grundlagens övriga bestämmelser? Vid denna tidpunkt förutsattes emellertid själva lagprövningens existens ”som en selvfølge”.132 Ernst Andersen menade senare att avgörandet byggde på en klok omtolkning av grundlagen enligt tidens förhållanden.133 Det förblev emellertid 130 Se till meningsmotsättningarna om detta E. Andersen 1947 s. 46-49. 131 UfR1935 s. 1 på s. 6. 132 P. Andersen 1953 s. 544.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=