konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 322 hold”.119 Förhållandet mellan Folketinget och domstolarna var alltså fortfarande spänt, även om Højesteret ännu inte hade åsidosatt någon lag.120 I 1926 års debatt lyfte Zahles motståndare fram uttalandet från år 1919. Zahle försvarade sig med att han inte hade erkänt eller försvarat domstolarnas lagprövningsrätt utan bara konstaterat det faktum att domstolarna skulle anse lagen grundlagsstridig.121 Alf Ross följde den linjen i sitt resonemang om att lagprövningen inte var en sedvana på grundlagsnivå,122 och O. A. Borum har hållit med om slutsatsen.123 Problemet med det sättet att resonera är att ett konstaterande av lagprövningen som faktum knappast kan tolkas som neutralitet i frågan om dess legitimitet – med tanke på hur utförlig Zahle var hade han i så fall rimligen markerat att han inte ansåg att domstolarna borde pröva lagars grundlagsenlighet men att de gjorde det ändå. Mera troligt är då att han ansåg sitt lagförslag grundlagsenligt och ändrade uppfattning i fråga om lagprövningen när Østre landsret hade åsidosatt den. Debatten fortsatte enligt samma linjer i samband med diskussionerna år 1937-39 om en grundlagsreform. Det fanns nu liksom tidigare en klar skiljelinje mellan högerpartier som förespråkade lagprövningen och vänsterpartier som motsatte sig den.124 Domstolarnas sätt att agera under provisorietiden var enligt Niels Eilschou-Holm en bidragande orsak till domstolarnas återhållsamhet även på 1920-talet. När han skrev – år 1995! – menade han att det fanns tecken på att den ömsesidiga misstron efter provisorietiden höll på att övervinnas.125 En man som upprepade gånger hade dömts för sexualbrott mot barn ansågs av rättsläkarrådet som visserligen inte psykiskt sjuk i lagens mening men så farlig för den allmänna säkerheten att han inte borde vistas i frihet. Justitieministeriet beslutade att han skulle interneras efter avtjänat straff. Mannen menade att lagstöd för interneringen saknades, och han ville försättas på fri fot och få ersättning. I UfR1925 s. 277 prövade Højesteret frågan. Højesteret uttalade: 119 Rigsdagstidende, Folketingets forhandlinger, 1925-26 sp. 4305. 120 Se J. P. Christensen 2003 s. 14-15. 121 Rigsdagstidende, Folketingets forhandlinger, 1925-26 sp. 4671-4676. 122 Ross 1958 s. 363 och 370 not 20. 123 Borum 1969 s. 53. 124 Se P. Andersen 1953 s. 526-536. 125 Eilschou Holm 1995 s. 200-201. Grundlagstillämpning utan behov av åsidosättande av lag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=