konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 320 suverän att tolka särintressen som allmänintresse.106 Det är sedan en annan sak att Højesteret inte ansåg sig befogad att bedöma de allmänna intressenas vikt och verkan. Fl. Tolstrup ansåg i en kommentar år 1969 att lagen i fråga ganska klart varit grundlagsstridig.107 I UfR1921 s. 644 var det fråga om fæsteavlösningen, det vill säga det slutliga upphörandet av livsvariga arrenderätter till jord till förmån för äganderätt. Gaardfester Peder Pedersen ansåg sig ha rätt att få äganderätt till sin gård. Godsägaren de Neergard motsatte sig detta dels med hänsyn till att lagen stred mot 80 § grundlagen eftersom det allmänna bästa inte påkallade expropriation, dels för att köpesumman inte motsvarade full ersättning. Østre landsret fann att lagen inte stred mot det allmänna bästa och att lagen gav full ersättning beräknad på värdet på längre sikt och inte på dagspriser. Hos Højesteret frånföll Neergaard påståendet att lagen inte påkallades av det allmänna bästa. Højesteret förklarade när det gällde frågan om full ersättning: Højesteret räknade inte heller med de dagsaktuella priserna eftersom det var fråga om egendom som om det inte vore för fæsteavlösningen inte skulle kunna säljas på länge. Voteringen var vid tidpunkten inte offentlig. Det har senare framkommit att först röstade sex domare för och fem emot att lagen var grundlagsstridig, men en bytte sida så att det blev fem för och sex emot.109 Inte minst presidenten Gram hörde till de försiktiga domarna.110 Det har i efterhand sagts av Poul Andersen111 att lagen ganska klart var grundlagsstridig, eftersom ersättningen enligt lagen inte kunde anses fullständig enligt grundlagen.112 Jens Peter Christensen har menat att det inte hos domstolarna fanns något tvivel om att dekunde pröva lagars grundlags106 Jfr Eyvind Olrik, ”Meddelselser fra den danske Højesterets praksis” i TfR1921 s. 320, P. Andersen 1930 s. 361, Trolle 1967 s. 83, Zahle 1986 bd 4 s. 110. 107 Fl. Tolstrup, ”Et 200 års minde. De Stampeske landbolove og nutiden” i UfRB 1969 s. 49 not 4. 108 UfR1921 s. 644 på s. 646. 109 Tamm 2003 s. 44-45, J. P. Chistensen 2003 s. 14-15. 110 Tamm 2003 s. 44 och 47. 111 P. Andersen 1954 s. 473 och 762. 112 Se även Borum 1969 s. 56 ifråga om hänvisningar till andra exempel på grundlagsstridiga lagar. ”Efter Alt, hvad der foreligger, kan det ikke med den Sikkerhed, sommaatte kræves, for at Domstolene skulde kunne tilsidesætte Bestemmelserne i en paa grundlovsmæssig Maade vedtaget Lov som grundlovsstridige, statueres, at Appellanten [Neergaard] ikke vil faa fuld Erstatning for Ejendommen […]”108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=