kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 319 Samma utgång blev det i det liknande målet UfR1921 s. 153. Det intressanta med dessa mål är inte själva avvecklingen av fideikommissen till förmån för arv enligt de vanliga principerna, utan att staten skulle ha en del av fideikommissets värde. Den ränta som skulle debiteras den, som inte ’frivilligt’ begärde att egendomen skulle övergå till fri egendom, skulle göra fortsatt drift av godset olönsam.100 Därför är Ditlev Tamms slutsats: Fallet UfR1921 s. 168 behandlade en fråga om ”Afløsning af Grundbyrder”, och Højesteret inledde med att konstatera att rätten höll med klaganden om att lagens giltighet berodde på om 80 § grundlagen var iakttagen. Detta visar att domen vilar på en förutsättning om att lagprövning skulle ske.102 Højesteret fann emellertid lagen stämma med vad det allmänna bästa krävde och ersättningen motsvara vad som krävdes enligt 80 §. Bedömningen går ett steg längre än i UfR1913 s. 457, där Højesteret förklarade sig inte kunna pröva om lagen var förenlig med vad det allmänna bästa påkallade. Redaktionen för Ugeskrift for Retsvæsen103 har emellertid i en not till UfR1921 s. 168 tillagt, att det ”kan ikke antages”104 att Højesteret intog en annan ståndpunkt än i UfR1913 s. 457 (Esbjergs hamn). Även här kom alltså Højesterets interna motsättningar till uttryck i en fotnot. Appellanten hade nämligen pläderat för att lagen var dikterad av särintressen och inte allmänna intressen, vilket domskälen svarade på men utan att bedöma riktigheten i lagstiftarens överväganden av det allmänna bästa.105 Möjligen kan man tolka fallen så att domstolarna inte kunde pröva om allmänintresset var tillräckligt starkt, något som avgjordes slutligt av lagstiftaren, men att de kunde pröva om det helt saknades allmänintresse och i så fall åsidosätta lagen. Lagstiftaren var inte 100 Tamm 2003 s. 42. 101 Tamm 2003 s. 42-43. 102 Zahle 1986 bd 4 s. 97. 103 Redaktörer var højesteretsdommer E. Tybjerg och landsdommer C. D. Rump. Det framgår inte vem som har skrivit noten till rättsfallet. Højesteretsdommer J. Trolle menade i sin kommentar till UfR1967 s. 22, se UfRB 1967 s. 83, att det ”formentlig” var Tybjerg som hade skrivit noten. 104 UfR1921 s. 168 på s. 168. 105 UfR1921 s. 168 på s. 168. ”Domstolene havde i lensafløsningssagen al mulig grund til at træde op imod et overgreb. De kunne også vælge at kapitulere og overlade det til lovgivningsmagten alene at drage grænsen for ejendomsrettens beskyttelse. Højesteret valgte det sidste standpunkt og gav dermed i realiteten afkald på rollen som den tredje statsmagt og borgernes garant for, at grundlovens frihedsrettigheder havde en reel betydning.”101
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=