konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 318 År 1921 avgjordes fyra fall, som behandlade effekterna av en större jordreform.96 I UfR1921 s. 148 påstod kammarherren, hovjägmästaren C. Sehested Juul att en lag om avveckling av fideikommiss var grundlagsstridig och inte skulle tillämpas mot honom. I 91 § (tidigare 98 §) grundlagen angavs att län, stamhus eller fideikommisser inte kunde upprättas för framtiden och att det genom lag skulle regleras hur de bestående skulle övergå till fri egendom. Om fideikommissarien under år 1920 begärde att fideikommissegendomen skulle övergå till att vara fri egendom, det vill säga försäljningsbar eller ärftlig enligt vanliga principer, skulle staten ha rätt till 20 eller 25 procent av värdet av egendom beroende på egendomstyp som omfattades av fideikommisset. Om begäran framställdes år 1921 var statens andel 25 respektive 30 procent, och hade ingen frivillig begäran gjorts vid 1921 års utgång skulle staten ha rätt till viss ränta. Sehested Juul menade att detta stred mot expropriationsbestämmelsen i 80 § grundlagen. På grund av detta och då lagen kränkte den successionsberättigade släktens rättigheter såg sig Sehested Juul förhindrad att använda lagen. Justitiedepartementet menade att 91 § grundlagen gav staten rätt att utifrån sitt fria skön avgöra hur fideikommissen skulle upphävas och att frågan om alla rimliga hänsyn tagits var politisk och inte rättslig. Østre landsret delade inte Justitiedepartementets uppfattning. 91 § gav inte staten rätt att besluta vilka bestämmelser som helst, och särskilt måste grundlagens övriga bestämmelser iakttas. Även om de lagregler som utgjorde grunden för fideikommissrätigheterna upphävdes var de nuvarande innehavarnas rättigheter skyddade av 80 § grundlagen. Därför var det grundlagsstridigt att innehavaren tvingades avstå andelar av sin egendom till staten utan ersättning. Lagen kunde alltså inte tillämpas mot Sehested Juul. Højesteret anmärkte att ersättningen till staten och avstyckningen av jord var ”meget byrdefulde”97 för fideikommissarien och att avgifts- och räntesystemet i realiteten gjorde frivilligheten till tvång. Ändå ansåg Højesteret, med sju domare mot fyra,98 att lagen var grundlagsenlig, för 91 § gav lagstiftaren ”en vis Frihed med Hensyn til den Maade, hvorpaa den vilde søge at løse den Opgave, som ved denne Grundlovsparagraf er stillet den”.99 96 Se till sammanhanget Ditlev Tamm, ”Herregårdshistorier” i Mindeværdige retssager, København 2003, s. 39-48. 97 UfR1921 s. 148 s. 152. 98 Tamm 2003 s. 46-47. 99 UfR 1921 s. 148 på s. 152. • 1921 års klargöranden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=