konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 314 i en handbok om Finlands grundlagar ”med bestämdhet lagprövningsrätten och sade sig därvid ansluta sig till en nästan enhällig doktrin”.81 Enligt Olsson var det Hermanson och Erich som utgjorde Hakkilas referenser.82 Under ofärdsåren eller författningskampen 1899-1905 och 1908-1917 skyddade ett stort antal domare de finska grundlagarna mot kejsarens-storfurstens försök att genom kringgående av dessa utfärda nya bestämmelser. Flera av dem gjorde detta trots kännbara personliga konsekvenser. Konflikten återspeglades också i referenser till landshövdingen i Fänrik Ståls sägner. Det är här fråga om den negativa sidan av konstitutionellt kritiskt dömande, avvisning av obehöriga försök till normgivning eller påverkan. När sedan Finland blev en självständig republik kom inte, trots olika förslag, en lagprövningsrätt med i grundlagen. Trots olika tolkningsförsök blev den nästan allenarådande doktrinen att domarna inte kunde åsidosätta grundlagsstridig lag. Däremot hade åsidosättande av grundlags- och lagstridig förordning uttryckligt stöd i grundlagen. År 1912 hävdade Erich att grundlagen var överordnad lag, men efter det att 1919 års regeringsform hade antagits var det 92 § som skulle tillämpas. Dess eventuella överordning var en fråga de lege ferenda. Cederholm och Puhakka tog sin utgångspunkt i att grundlagen var svårare att ändra och därmed överordnad; prövningen av lagars grundlagsenlighet var då en naturlig konsekvens. Även om det fanns exempel på konstitutionellt tveksam lagstiftning, saknades stöd i allmän uppfattning för åsidosättande av grundlagsstridig lag. Endast för situationer där grundlagarna eller rättsstaten var på väg att undergrävas accepterades ett konstitutionellt kritiskt dömande. Två sammanhängande förklaringar kan identifieras: Domarnas motstånd hade riktats mot vad som kunde uppfattas som angrepp utifrån, och lagstiftarens ställning i den nya självständiga staten var stark och underbyggd med legtimitet. Under 1919 års regeringsforms giltighetstid skiljde sig Finland från de andra nordiska länderna genom att en del av lagprövningen, nämligen prövningen av förordningars lag- och grundlagsenlighet, var uttryckligen reglerad i grundlagen. Detta innebar att uttalanden som fällts före grundlagens antagande kom att mista sin betydelse för tolkningen av rättsläget och att 81 Olsson 1994:2 s. 466. 82 Olsson 1994:2 s. 466. Jag tackar lagstiftningsrådet, professor Tuula Linna för hjälp med läsningen av det finska citatet. Sammanfattande slutsatser: Grundlagsskydd utåt men ej inåt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=