kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 313 borde vara en och densamma; det skulle inte finnas skillnader i tolkningsutrymme beroende på instans. Han åberopade att prövningen vilken lag som gällde var själva grunden för domarverksamheten och att en koncentration av lagprövningen till de två högsta domstolarna var det alternativ sommest skulle bädda för politiska konflikter.75 Riksdagen avslog propositionen.76 I sitt ställningstagande mot lagprövningen var riksdagen till och med ännu tydligare än utskottet, för formuleringen ”ehuru även en motsatt åsikt framträtt”,77 som avsåg lagprövningens förespråkare de lege lata, var struken i riksdagsbeslutet.78 Det kan inte uppfattas annat än som en medveten och klar markering. År 1930 förtydligade Erich att lagprövning inte existerade men att domstolarna skulle svara mot revolutionära eller statskuppsartade situationer. Somargument mot att lagprövning redan existerade anförde han att det inte fanns någon regel om vem som fick utöva den och att det vore orimligt att vilken underordnad domstol som helst fick utöva sådan prövning. Erich tog vidare avstånd från självklarhetsresonemang; för att domarna skulle kunna pröva lagar krävdes en uttrycklig bestämmelse eller en hävdvunnen grundlagstolkning.79 År 1925 hade justitieombudsmannen Y. W. Puhakka försvarat lagprövningen de lege lata och åberopat att det fanns ett särskilt förfarande för grundlagsändring;80 hans argumentation synes således ha motsvarat Matzens i Danmark. Under 1930-talet förekom enligt Curt Olsson två arbeten på finska som berörde frågan om lagprövningen: Sedermera justitierådet Y. J. Hakulinen skrev år 1934 i en uppsats att lagar som inte promulgerats i laga ordning eller vid vilkas tillkomst förekommit grova formfel skulle betraktas som nulliteter. Lagar som stiftats på vanligt sätt men som borde ha stiftats i grundlagsordning var exempel på detta. Han avvisadee contrario-resonemang stödda på 92 § regeringsformen. Justitieombudsmannen E. K. Hakkila avvisade 75 Riksdagen 1931, Protokoll i sammandrag, s. 200 och 202 jfrt med Valtiopäivät 1931, Pöytakirjat II, s. 1133-1140 och 1147. Estlanders inlägg, s. 1135-1137, är det enda på svenska betr. lagprövningen. 76 Riksdagens svar på prop. 1931:8, Riksdagen 1931, Handlingar I. 77 Grundlagsutskottets bet. 1931:8, Riksdagen 1931, Handlingar I, s. 2. 78 Riksdagens svar på prop. 1931:8, Riksdagen 1931, Handlingar I, s. 2. 79 Erich 1931 s. 219-220. 80 Olsson 1994:2 s. 465-466. 1920- och -30-talens finskspråkiga litteratur
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=