kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 311 och skulle inte tillämpas av domstolarna. ”Om det kunde erkännas, att riksdagen med enkel majoritet kan antaga en grundlagsändring [---] och om sådant påbud måste av medborgare och myndigheter åtlydas, då vore i själva verket våra grundlagars betydelse fullkomligt illusorisk. [---] En tolkning, som leder till en absurditet, måste vara oriktig.”67 Robert Hermanson vidhöll den uppfattning han presenterat i den ovan nämnda artikeln och fäste särskild vikt vid promulgationens innehåll. Enligt 20 § regeringsformen skulle det vid promulgationen av lag, som antagits i den ordning som gällde för grundlagsstiftning, särskilt sägas att så hade skett. Fanns ingen sådan förklaring, måste antas att lagen inte tillkommit i den ordningen. Om den ändå ändrade grundlag, var den i de delarna ogiltig. Av 92 § regeringsformen följde emellertid indirekt, att domstolarna inte skulle pröva den frågan utan utgå från att de utfärdade lagarna var grundlagsenliga. Hermanson förklarade sedan att denna ordning inte var tillfredsställande och föreslog att en konstitutionell nämnd borde inrättas som kunde utföra abstrakt lagprövning. Centralavdelningen skred inte till omröstning, medan de närvarande i Vasa filialavdelning anslöt sig till Ignatius’ uppfattning. I Åbo filialavdelning var hovrättsassessorn K. Molin referent. Han talade om de risker som fanns med en avsaknad av lagprövningsrätt för domstolarna, men ansåg, främst på grund av formuleringen av 92 § regeringsformen, att någon sådan rätt inte fanns. År 1923 motionerade Rafael Erich i riksdagen om en lagprövningsrätt för Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Han hade föreslagit, att om Högsta domstolen fann ett lagstadgande grundlagsstridigt, ägde den förklara att stadgandet inte fick tillämpas. Denna förklaring skulle vara bindande för domstolar och övriga myndigheter till dess rättelse skett. Högsta förvaltningsdomstolen skulle kunna meddela liknande beslut, men de skulle vara giltiga först med Högsta domstolens samtycke. Lägre domstol skulle kunna hänskjuta grundlagsfråga till Högsta domstolen, medan förvaltningsmyndigheter skulle lyda lagenmen uppmärksamma någon av de högsta domstolarna på frågan, vilka då kunde ta upp frågan.68 67 FiJFT1924 s. 211. – Jfr till den sista meningen i citatet Dig. I.3.19. 68 Motion 1919:3, Valtiopäivät 1919, Liittet I, s. 5. Motionen är på finska, men den föreslagna lagtexten finns på båda språken. Se vidare Riksdagen 1923, Protokoll i sammandrag, s. 3, jfr diskussionen i Pöytakirjat s. 153-156 (på finska). Rafael Erichs fortsatta strävan efter lagprövning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=