konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 310 lag skulle vara giltig, skulle grundlagen frånkännas all betydelse. Han fäste också vikt vid promulgationen: Omdet i inledningen till en lag inte framgick att den stiftats i grundlagsordning, kunde den inte förändra grundlag, och dess grundlagsvidriga delar var ogiltiga. Enligt Ignatius vore det onödigt att i grundlagen stadga att lag som stred mot grundlagen inte skulle följas. För domarnas del följde denna regel dessutom av domareden. Han bemötte ett påstående av Erich om att 1919 års riksdag förkastade ett förslag om att Högsta domstolen skulle kunna avgöra frågor om lagars grundlagsenlighet med att domstolar borde uttala sig i enskilda fall och inte utöva abstrakt lagprövning. Ignatius hänförde sig till den amerikanska Högsta domstolens judicial reviewsom exempel på att lagprövningsrätten inte behövde uttryckligen anges i grundlagen. Rättens enhetlighet var betryggad genom möjligheten att föra målet till högsta instans, och det skulle leda till än större osäkerhet och förvirring om medborgarna inte kunde lita på att deras genom grundlagen tillförsäkrade rättigheter inte utan vidare kunde upphävas. Ignatius instämde i Hermansons ovan citerade slutord, men han ansåg det oklart var den gräns Hermanson åsyftade låg. Professor Rafael Erich menade att den ställda frågan snarast åsyftade de revolutionära fallen. Han hade ju själv försökt genomdriva en bestämmelse om domstolarnas lagprövningsrätt. Om man emellertid ställde frågan om domare skulle pröva lagars överensstämmelse med grundlag och vägra tilllämpning om lag stred mot grundlag, kunde man konstatera att 1918 års riksdag uttryckligen tagit avstånd från detta och att ”allt det, som 1919 föregick avfattningen 92 § i Finlands nuv. RF, ådagalade [---] att lagstiftaren icke velat erkänna denna befogenhet”,65 varför det var ”ytterst vanskligt”66 att konstatera att domarna kunde utföra sådan prövning. Advokaten, vicehäradshövdingen A. Cederholm hade år 1922 avgivit ett utlåtande om hyresreglementeringen, som han i relevanta delar föredrog vid 1923 års diskussion. Han hänvisade bland annat till Karl XI:s uttalande att domstolarna inte skulle fästa avseende vid hans uttalanden om de stred mot lag och att Viborgs rådhusrätt och de tre hovrätterna år 1902 vägrat tillämpa den icke grundlagsenligt tillkomna värnpliktslagen. Hans slutsats var att bestämmelser i 1922 års lag om hyresspekulation stred mot grundlagens skydd av äganderätten, varför den hade bort antas med kvalificerad majoritet enligt 60 § lantdagsordningen; då så inte hade skett, ägde lagen inte kraft av lag 65 FiJFT1924 s. 207. 66 FiJFT1924 s. 207.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=