konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 308 I sin andra artikel i ämnet i Juridiska föreningens i Finland tidskrift anknöt Robert Hermanson till vad han tidigare skrivit och anförde att det nu var någotsånär allmänt erkänt, att lagar, som utfärdats utan folkrepresentationens samtycke trots att sådant krävdes, inte var rättsligt giltiga och därför inte skulle tillämpas av domarna. Meningarna var däremot delade när det gällde lagar som tillkommit i grundlagsstridig ordning. Åter tog Hermanson upp frågan om promulgationen, som innebar att monarken respektive presidenten stadfäste den av ständerna respektive riksdagen antagna lagen. Det ålåg presidenten en förpliktelse att inte promulgera lagar, som inte hade tillkommit på grundlagsenligt sätt. Hans undersökningsplikt när det gällde riksdagens samtycke gick inte längre än till den av talmannen expedierade skrivelsen, såvida han inte hade anledning misstänka att något fel förelåg. Om det framgick av själva promulgationen att lag hade tillkommit på felaktigt sätt, kunde det ligga nära till hands att anse den ogiltig. När emellertid 92 § regeringsformen inte innehöll något om att lagar som stod i strid med grundlagen inte skulle tillämpas, syntes innebörden vara att – ”ehuru lagen skytt att öppet uttala den betänkliga satsen – vanlig lag bör lända till efterrättelse även om den ändrade grundlag och icke tillkommit i den särskilda ordning, som gäller beträffande grundlagsändring; och denna grundlagens innebörd måste respekteras”.56 Visserligen var presidenten viktig som kontrollinstans, men det kunde inte uteslutas att partiintressen och politiska intressen överröstade laglighetens och rättssäkerhetens krav. Hermanson förordade därför, de lege ferenda, att domstolarna skulle tillåtas pröva författningsenligheten av utfärdade lagar och underlåta att tillämpa de som var oriktigt tillkomna. Om vanlig lag emellertid skulle undergrävagrundlagen, var saken en annan redan enligt gällande rätt, vilket han också uttryckte i sin statsrättsliga lärobok år 1924: 56 Robert Hermanson, ”Om stadganden, som utfärdats såsom lag, men icke tillkommit i grundlagsenlig ordning” i FiJFT1923 s. 156b. 57 Robert Hermanson, Finlands statsförfattningsrätt i korthet framställd, Helsingfors 1924, s. 5758. Jfr också uttalandet ”Det kan m.a.o. icke vara grundlag, att man skall hjälpa till att Diskussionerna efter grundlagens antagande Robert Hermanson: ”… ehuru lagen skytt att öppet uttala den betänkliga satsen …” ”Emellertid torde man icke taga fel om man säger, att det icke kan vara innehållet av grundlag, att stadganden, som i form av vanlig lag uppenbarligen innebära ett undergrävande av grundlagen, skola lända medborgarna till efterrättelse.”57
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=