kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 303 tersburg. Den 1 juli 1912 ansökte en handelsman Sobetov vid magistraten och rådstuvurätten i Viborg om tillstånd att utöva handel. Rätten avvisade ansökan med tillämpning av en lag från år 1879, som de ansåg oförändrad av den nya bestämmelsen. Den 28 augusti anlände en åklagare och en undersökningsdomare från S:t Petersburg och lät arrestera de tre beslutsfattarna, politiborgmästaren W. E. Fagerström, justitierådmannen G. K. Palmroth och kronofogden Brutus Lagercrantz. Två av dem släpptes mot borgen, men Lagercrantz vägrade betala borgen eftersom sådan inte fanns enligt finsk rätt. Lagercrantz klagade inför Viborgs hovrätt på den olagliga arresteringen, som i plenum beordrade hans frigivning. Skiljaktig var presidenten Malin, som hade kommit till Åbo hovrätt i stället för en av de olagligt avskedade år 1903; han ville först låta polischefen yttra sig. Guvernören vägrade frige Lagercrantz. Fagerström, Palmroth och Lagercrantz dömdes av domstolen i S:t Petersburg till sex månaders fängelse. Därefter tog generalguvernören initiativ till åtal mot ledamöterna av Viborgs hovrätt. De 23 domarna greps och fördes till S:t Petersburg, men alla utom två, som vägrade, frigavs mot borgen. Domstolen i S:t Petersburg dömde domarna – med undantag för presidenten Malin, som frikändes – till fängelse ett år fyra månader för att de beordrat Lagercrantz frigivning.23 Den underliggande konflikten mellan dem som förespråkade det svenska rättsarvet och fennomanerna fick således effekter när det gällde synen på konstititionen: var rättsstatens bibehållande det viktiga, eller var det viktigare att skapa en finsk nationell identitet? I det sammanhanget var det naturligt att via Runeberg återknyta till det svensk-finska försvaret mot Ryssland i 1808-1809 års krig. Runebergs och Edelfelts gestaltning av landshövdingen Wibelius’ upprätthållande av rätten mot makten blev en betydelsefull symbol för de finska domarnas upprätthållande av lag och grundlag, men den symboliserade också lagpositivismen.24 Det är fråga om den negativa sidan av det konstitutionellt kritiska dömandet, att avvisa försök till normgivning och påverkan vid sidan om grundlagen. Domaren skulle upprätthålla grundlagen mot grundlagsstridiga lagar, men i detta låg också att han noga skulle hålla sig till den positiva rätten och inte beakta utomrättsliga principer eller lämplighetsöverväganden. Denna dualism är viktig för förståelsen av 1919 års regeringsform. 23 Jean-Jacques Caspar, La résistance legale en Finlande, Paris 1913, s. 63-77, Sundberg 1983 s. 48-51. 24 Sundberg 1983 s. 55-60, Lukkarinen 2000 s. 244-246.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=