kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 301 att grundlag inte kunde ändras genom vanlig lag. På samma sätt gällde lag före förordningar.11 Han hänvisade till sedermera statsrättsprofessorn i Heidelberg Georg Jellineks uttalande år 1887 om det osannolika i att lagprövning numera skulle behöva utföras vid medvetna grundlagsbrott: Erich tvingades konstatera att Finland utgjorde ett undantag från Jellineks regel. Han konstaterade att det var fråga om dels att storfursten ensam lagstiftat utanför sin kompetens, dels att ryska myndigheter lagstiftat för Finlands vidkommande. Dessa föreskrifter var enligt Erich inte giltiga, vilket upprepade gånger hade klargjorts av ständerna och domstolarna. Som stöd för domarnas lagprövande verksamhet åberopade Erich domarreglerna och domareden.13 Under den första perioden av ofärdsåren aktualiserades frågan särskilt inom Åbo hovrätt och under den andra perioden inom Viborgs hovrätt. Enligt 1901 års värnpliktslag, som saknade lantdagens samtycke, skulle bland andra domstolarna ange vilka befattningshavare som var oersättliga och som inte skulle tas ut till värnpliktstjänstgöring. Hovrätterna beslöt att inte lämna den begärda upplysningen, eftersom bestämmelsen inte hade tillkommit på laglig väg. I Åbo hovrätt var endast presidenten – Emil Edvard Streng, som hade tjänstgjort i kejsarens finska kansli – skiljaktig. Den 26 september 1902 beslutade kejsaren på guvernören Bobrikovs förslag att de tre äldsta ledamöterna av varje hovrätt skulle avskedas; även detta utan iakttagande av att domare bara kunde avskedas efter laga rättegång och dom.14 11 Rafael Erich, Das Staatsrecht des Grossfürstentums Finnland, Das öffentliche Recht der Gegenwart, bd 18, Tübingen 1912, s. 135-136. 12 Georg Jellinek, Gesetz und Verordnung. Staatsrechtliche Untersuchungen auf rechtsgeschichtlicher und rechtsvergleichender Grundlage, Freiburg im Breisgau 1887, s. 398. 13 Erich 1912 s. 136-138. Se också [Finske jurister], Om domares och andra tjänstemäns rätt att pröfva lagars giltighet, Stockholm 1900. Se också RobertMontgomery, Handbok i Finlands allmänna privaträtt, del 1, 2 uppl., Helsingfors 1908, s. 35-38. 14 Einar W. Juva, ”Det olagliga värnpliktspåbudet, värnpliktsstrejken och tjänstemännens avsked” i Finlands ofärdsår. 1899-1917. Historiska uppsatser, Stockholm 1963, s. 62, Jacob W. F. Sundberg, The Swedish Philosopher Axel Haegerstroem and His Relationship to Finland’s Struggle to her Legal Order 1899-1917, Littleton 1983, s. 39-40. „Mit der Festigung verfassungsmässiger Zustände ist aber die Gefahr der absichtlichen Publikation verfassungswidriger Gesetze auf ein Minimum geschwunden und mit gutem Grunde kann man behaupten, dass die vorsätzliche Ausfertigung und Verkündigung eines Gesetzes, das nicht den parlamentarischen Consens empfangen hat – was doch immer der wichtigste Fall eines verfassungswidrigen Gesetzes ist –, ausserhalb des Bereiches der Wahrscheinlichkeit steht.”12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=