Finland delades nu mellan ”konstitutionalister” och ”undfallenhetsmän”. Konstitutionalisterna höll fast vid grundlagarna och medverkade inte vid tillämpandet av olagligt tillkomna förordningar. De rättslärda hade en central position bland konstitutionalisterna. År 1905 accepterades den konstitutionella ideologin av kejsaren, varvid professorn Leo Mechelin blev viceDetta kapitel omfattar tiden 1900-1940. Det är indelat i fyra avsnitt och därefter ett avslutande avsnitt med sammanfattande slutsatser. I avsnitt 1 behandlas Finland, som är ett specialfall i två avseenden: först agerade domarna för upprätthållande av lagliga och grundlagsenliga förhållande på ett sätt som inte hade motstycke i de andra länderna, och sedan antogs en grundlag som styrde fortsatta diskussioner på området. Beträffande de tre andra länderna behandlas rättspraxis i avsnitt 2och tolkningen av rättspraxis i doktrin i avsnitt 3. I avsnitt 4 behandlas en del uttalanden av något annan karaktär: mer teoretiska och komparativa angreppssätt som också kom fram vid denna tid. En ideologisk konflikt som inte bara berörde rättsvetenskapsmännen och ämbetsmännen utan gick djupt ned i folket accentuerades vid århundradets slut och kulminerade under de så kallade ofärdsåren 1899-1905 och 19081917. Den år 1898 utnämnde generalguvernören Nikolaj Bobrikov ansåg Finland vara en rysk provins, och han erkände inte de finska kraven på att storfurstendömet skulle regeras enligt sin författning. År 1899 förordnades att proceduren för rysk rikslagstiftning skulle följas även i Finland. Lantdagen förklarade emellertid denna förordning sakna laga kraft i Finland. Den stora symbolfrågan blev de finska försvarsförhållandena:Kejsaren antog i juli 1901 en ny värnpliktslag utan att inhämta lantdagens samtycke.4 Symbolhandlingarna var i sammanhanget viktigare än realiteterna. En senare tids mera distanserad analys hindrar inte att en analys utifrån samtidens uppfattningar utgår från symbolernas verkan.5 kapitel 4. demokratiseringen och statsmakternas ombalansering 299 3 Se t.ex. McCloskey 2010 s. 101-119. 4 Eino Jutikkala och Kauko Pirinen, Finlands historia, 4 uppl., Lund 1992, s. 137-144, Rabbe Axel Wrede, ”Finlands offentliga rätt 1869-1919” i densamme, Valda juridiska uppsatser, Helsingfors 1923, s. 336-349. 5 Jfr Jussila 1998 s. 83-107, ssk. s. 88. 1. Finland: Ofärdsår och ny regeringsform Domarnas lojalitet mot konstitutionen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=