konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 294 område men i övrigt var bundna av promulgationens innehåll. I praxis framgår dock att just omkring år 1900 var finska domare angelägna om att upprätthålla konstitutionen, vilket åskådliggör en skillnad i praktikernas och teoretikerns angreppssätt. Den svenske domare som skulle följa Naumanns teorier hade att välja mellan att sätta grundlag över lag och lag över förordning eller att anse grundlag och lag som varande på samma nivå men pröva förordningars grundlagsenlighet. Med Blombergs författarskap blev den hierarkiska synen på de tre lagtyperna mera framträdande, så för en domare runt år 1900 fanns gott stöd för att utföra lagprövning. Så skedde emellertid inte i något konkret fall. Hämmande i utvecklingen var sannolikt vetskapen om att tryckfrihetsförordningens giltighet stod och föll med besvarandet av frågan om grundlagsstridig lags giltighet, och en prövning av grundlagars grundlagenliga tillkomst låg nog domarna ganska fjärran. Kommunala föreskrifter hade de inga betänkligheter med att åsidosätta, om de var ogiltiga till följd av att de saknade stöd i lag eller bemyndigande från Kungl. Maj:t. Det finns också ett exempel på att tryckfrihetsförordningen tillämpades före lägre föreskrifter. I Norge står det genom Aschehougs lärobok och Høyesteretts praxis helt klart att grundlagen var hierarkiskt överordnad lag och att Høyesterett utförde lagprövning. Det finns klara likheter mellan det norska och svenska tänkandet. Aschehoug förklarade – i likhet med Naumann – att domarna borde vara försiktiga med att åsidosätta lag. Åter kan konstateras att det är förekomsten av fri- och rättigheter i grundlagen som är den avgörande skillnaden mellan länderna. Vad som är intressant när det gäller Norge runt år 1900 är att den klara tendensen till en alltmer konstitutionellt befäst lagprövning redan var bruten. Även om 1866 och 1890 års rättsfall med rätta har antagits slå fast lagprövningens existens fanns rättsfall i motsatt riktning från år 1896. Det ifrågasatte visserligen inte lagprövningen som sådan, men det upprätthöll en lag i en situation som i väsentliga avseenden liknade den som varit för handen i 1890 års fall. Även om en underrättsdomare år 1900 var klar över att kan kunde pröva lagars grundlagsenlighet, måste han ha tvekat ganska mycket om vad han skulle kräva för att verkligen anse lagen grundlagsstridig. Norska domare var emellertid benägna att tillämpa grundlagen när de dömde, så den var inte ett dokument av relevans bara för de andra statsmakterna. I Danmark var diskussionen mer polariserad, med tydliga ställningstaganden men gärna med diffusa åberopanden av ’sakens natur’. Under 1860talet fanns inget entydigt svar utan argument fördes fram från båda håll.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=